"Skolan borde läggas på helt ny grund"

Skolans grund lades under 1800-talets fördemokratiska samhälle. Allmän skolplikt infördes 1842 för att tillgodose nationens behov av patriotiskt sinnad ungdom villig att offra liv och lem för ”kung och fosterland” och dess lutherska statskyrka. Karl XII stod högt i kurs, ryssen hotade. Ideella folkbildningstankar fanns också med, men mer i bakgrunden. Krav-, kugg- och pluggskolan skapades.

Skolan skulle tjäna statens intressen. Så är det ännu men värderingarna är annorlunda. Nu är det Sveriges konkurrenskraft det gäller. Kraven på skolan måste öka om Sverige ska kunna hänga med i den allt hårdare internationella konkurrensen, säger Jan Björklund. Men detta system är i gungning.

I en demokrati äger inte staten barnen. Med vilken rätt kan man då införa obligatorisk skolgång mot elevens vilja, på ett ställe där denna vantrivs? Endast om målet inte är statsintresset utan varje elevs fria utveckling efter sina egna förutsättningar. Ingen utkuggning, ingen ångest för att underkännas, av var och en efter förmåga. Lärare får endast den vara som kan entusiasmera och väcka lust till livslångt lärande. All rankning, alla graderade betyg upphör, varje skola kan utveckla en egen individualitet och med kvaliteter som svårligen kan mätas. Värme, livets vind, sång och musik skulle tona genom skoldagen.

Måste det vara en utopi att skolan kan bli en arbetsplats dit eleven gärna går för att man känner att man utvecklas? Endast tröghet och fördomar kan hävda något sådant. När kontroller ersätter fritt skapande, när individen får allt mindre självansvar och byråkratins beniga hand tar över, då har man ett tydligt symptom på skleros.

I Pedagogiska magasinetnummer 1 i år skrev forskaren Hans-Åke Scherp: ”Skolans medarbetare utsätts för en svårlöslig konflikt: de är skyldiga att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet samtidigt som de är skyldiga att förverkliga politiska beslut som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet”. Slutsatsen borde vara klar: politikerna ska hålla fingrarna borta från kakfatet. De är inkompetenta som skolledare. Ända sedan andra världskriget har dyra skolreformer avlöst varandra, alla styrda uppifrån och resultatet har blivit negativt. Lärarna har alltför länge utgjort ett lågavlönat fotfolk styrt av högavlönade byråkrater och politiker. Nu måste de bli herrar i eget hus.

Allt fler elever känner att ”skolan är inte till för oss”. Varje år beräknas 13 000 unga lämna skolbänken utan att lyckas ta sig in på arbetsmarknaden. Varje kriminell karriär är en katastrof.

Utvecklingen gör skolan alltmer otidsenlig. Vi lever i ett tvåtredjedelssamhälle. Datorer och maskiner övertar alltmer av ”jobben”: Det finns helt enkelt inte ”jobb” för alla, vilket politikerna tror sig kunna ordna men inte kan.

Ett tidens teckenär att det som bara för några år sedan ansågs helt utopiskt, tanken på medborgarlön, grundtrygghet för alla, nu fått vid spridning i flera länder. ”Arbetslösheten” har kommit för att stanna – och befria oss. Det gamla löneslaveriet upphör och ersätts av medborgarlön. Den förnedrande behandlingen av ”arbetslösa” upphör. Vi går in i en ny tidsålder, frihetens.

Men för att detta ska bli möjligt måste skolan omvandlas. Den ska inte längre ”förbereda för arbetsmarknaden”.

Kontrollskolan har endast lett till sjunkande resultat och värdegrunden har eroderat. Att utveckla kreativitet, skapande förmågor och ett gott självförtroende, det blir skolans centrala mål, ingen underkänns. Eleven moti-veras inte längre genom betygstryck utan genom sitt eget engagemang. När intresset lever arbetar den unga människan med största intensitet långt utanför skolan. Så ser en modern, demokratisk skola ut.