Hans-Åke Scherps namn förknippas alltid med ordet lärande och han vet vad han talar om då det gäller den aspekten av skolan. Med sin nya bok vill han bidra till dess utveckling och han gör det i en kombination av kompetens och politisk udd.
Scherps namn förknippas alltid med ordet lärande och han vet vad han talar om då det gäller den aspekten av skolan. Med sin nya bok Lärandebaserad skolutveckling vill han bidra till dess utveckling och han gör det i en kombination av kompetens och politisk udd.
I en bländande polemik med den ”nyliberala styrningsmodellen” – även nämnd ”best practice” – lanserar Scherp i stället begreppet ”next practice”. Det innebär en syn på skolans lärande ur ett organisationsperspektiv där samarbete betonas som den viktigaste utvecklingskraften. Det innebär att rektorer, lärare och fritidspedagoger lär om och förstår sig på det viktiga sambandet mellan vad man gör och det man uppnår med det man gör.
Särskilt värdefull är den del i boken som hanterar visioner och helhetsidéer. Scherp är noga med att skilja mellan vision och idé. En vision för en skola ska vara framtidsinriktad och ska beskriva vad man strävar efter att uppnå. Verksamhetsidén ska vara inriktad mot nuet och ska beskriva det som ska prägla verksamheten i ögonblicket så att den ökar sannolikheten att nå visionen. Scherp menar att verksamhetsidéer ska hanteras som helheter, vilket är något som många som arbetar med och i skolan oftast glömmer bort.
Scherps helhetsidé omfattar fem olika lärmiljöer. De konstituerar skilda nivåer i det lokala skolsystemet. Där ingår förvaltningschefen, skolledare, rektorer, lärare och elever. Scherp lanserar här en av de viktigare poängerna i boken, nämligen att om inte alla skolans nivåer är med på visionen och verksamhetsidén är det svårt eller rent av omöjligt att i grunden och på ett hållbart sätt utveckla och förändra skolan.
Scherp är en ambitiös och otålig forskare och skolentreprenör. Han vill stort, han vill mycket och han vill se resultat. Just dessa kvaliteter spelar honom emellertid av och till små spratt. Han hävdar till exempel att den nya skollagen kräver att ”all skolverksamhet” ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Om det skulle vara så innefattas till exempel skolskjutsen, skolmåltiden, rasten och allt annat som hör verksamheten till. Men så bred är inte lagen. Den skulle då vara omöjlig att följa. I lagen heter det att ”utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. En viktig inskränkning som gör att lagen faktiskt kan efterlevas också i ett scherpskt utvecklingsperspektiv.
I bokens baksidestext sägs aningen platt och blekt att den vänder sig till blivande lärare, lärare och skolledare. En alltför blygsam ambition, minst sagt. Snarare är det på det viset att boken är så pass viktig att den borde studeras och diskuteras i just det helhetsperspektiv som den är en utmärkt representant för – där också skolpolitiker måste finnas med.