"Ehrléns argumentation kring varför Kulturskolan är en byggsten för demokrati, gemenskap tvärs över skilda begåvningar, ursprung, kön och socioekonomisk tillhörighet, är bestickande. Men författarens entusiasm svallar ibland så högt att de klaraste argumenten riskerar att spolas bort", skriver Pia Huss.
Katarina Fast Ehrlén har en bakgrund som skolledare men arbetar sedan flera år inom Kulturskolan. I boken ger hon exempel på hur kultur och lärande i förening ger barn tillgång till många redskap för utveckling. Den självkänsla och socioemotionella träning som Kulturskolan lägger grund för, skapar bättre förutsättningar för det instrumentella lärandet. Utan kreativt tänkande och självständig analys av hur vi ska använda kunskap, hjälper det föga hur mycket fakta vi än proppar in i ”hjärnlagret”. Forskning visar också hur aktuell devisen från Utbildningsradion, ”Rör på kroppen det fastnar i knoppen”, är. Samarbetet mellan skolan och Kulturskolan kring bland annat det nytänkande ämnet dansmatte, har visat sig framgångsrikt.
Katarina Fast Ehrlén kallar Skolan som inte finns – men som alla älskar!en debattbok. Själv är jag tveksam till epitetet eftersom boken är mer hyllning än diskuterande problematisering. Men visst finns här underlag för debatt, inte minst kring paradoxen som anges i titeln som alla älskar. Kulturskolan blir gärna föremål för lovtal men sidsteppad när det gäller resurser.
Ehrléns argumentation – inte minst mot politiker och beslutsfattare – kring varför Kulturskolan är en byggsten för demokrati, gemenskap tvärs över skilda begåvningar, ursprung, kön och socioekonomisk tillhörighet, är bestickande. Användbara är också avsnitten om struktur, organisation och framåtblickande idéer. Men författarens entusiasm svallar ibland så högt att de klaraste argumenten riskerar att spolas bort. Boken ges ut på eget förlag, annars hade förmodligen en förlagsredaktör haft en del att invända.