Det mänskliga psyket och orättvisor är centrala teman i Andreas Poppeliers konst. Målet är att förmedla stämningar och känslolägen som kan vara svåra för oss människor att sätta fingret på.
Konstnären Andreas Poppelierär inte troende, men tänker ofta på essensen i den kristna tron och det som brukar beskrivas som Guds syfte med världen. Och hur paradoxalt det är att mänskligheten inte lyckas förvalta allt det där underbara som den gode guden en gång gav oss.
– Den problematiken intresserar mig. Gud sa något i stil med; varsågod, här får ni den här planeten och om ni bara beter er hyfsat så går det inte att misslyckas. Men i stället började mänskligheten förstöra den från första sekund, och tillverka vapen och tortyrredskap, säger Andreas Poppelier och konstaterar att det egentligen inte borde vara så svårt att använda sin tid och kraft till något bra.
Den sortens tankar präglar hans konstnärskap, fast budskapet och sättet han förmedlar det på är sällan övertydligt – snarare sublimt och poetiskt. Och trots de figurativa inslagen i de ofta mörka och expressiva målningarna är det helheten som är det centrala.
– För mig är de stämningar som verken förmedlar viktigare än berättandet. Jag vill bidra med den där abstrakta känslan som kan uppstå när man kliver in i ett rum, en sorts oidentifierbar känsla som aldrig är densamma för olika personer eftersom alla har olika erfarenheter och referensramar.
Hans målningarär inte biografiska utan bygger snarare på företeelser och motiv han har fascinerats av, ofta med inspiration från vykort, fotografier eller bilder från nätet. Det kan vara allt från en samhällsfråga eller en känslostämning, ett visst leende, en gest eller en relation mellan två människor. Kanske väcker verken igenkänning hos betraktaren, eller förståelse för en annan människa vars liv skiljer sig från det egna. Andreas Poppelier går dagligen på upptäcktsfärd i det mänskliga psyket, som rymmer oändliga lager och dimensioner. Det avspeglas också i de titlar han väljer till sina verk: Ge ord åt alla stumma oförrätter, De olegitimerade terapeuterna, Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män.
– Mitt måleri kretsar ofta kring teman som ensamhet, orättvisor och inte sällan om hur lite som krävs för att ”halka på sned” i samhället. Det är inte många felsteg som behövs för att hamna utanför, och det blir inte bättre heller, säger han.
Numera bor Andreas Poppelier på en gård i den värmländska skogen tillsammans med två katter och två får, utedass och utomhusdusch. Men syftet är inte att avskärma sig från omvärlden. Tidigare har han bott i både Stockholm och Malmö, men nu tycker han att det är enklare att varva måleriet med att hugga ved och fälla träd i stället för att leva ett storstadsliv med allt vad det innebär.
Han tillbringar lång tid med sina verk. Ibland krävs det bara ett litet penseldrag för att bilden ska förändras. På gott och på ont. Att inte upprepa sig eller hålla sig till en viss stil är viktigt. Just nu är han i startskedet inför en utställning på Kristinehamns konstmuseum nästa år och kämpar med att inte ta vid där han senast slutade.
– Jag försöker undersöka vad som händer om jag tar bort figurerna och arbetar mer med former och landskap. Jag är ingen abstrakt målare, men jag tycker att det måleriet är spännande. Men sedan finns det ändå alltid en risk att jag hamnar i närheten av det uttryck jag har ägnat mig åt tidigare.
Under det senaste året har han även, i samarbete med Alma Löv museum och konstnären Stella Broos, ägnat sig åt att ge 250 femteklassare i Värmland en inblick i konstens värld och uppmuntra till kreativitet. I somras utökades verksamheten till konstdagar för barn på ett asylboende, Gylleby.
– Målet är att förmedla att skapande kan vara den del av samhället där det inte ska finnas en massa regler och där ingen kan göra ”fel”. Och att konsten kan vara en fristad, precis som den har varit för mig.