Är det naivt att tro på och kämpa för det öppna samhället och den öppna skolan? Det kan kännas så, denna mörka höst. Men vad är alternativet?
Många elever och föräldrar är rädda. Veckan efter dådet hördes oroliga röster som efterlyste förbättrad säkerhet. Några föräldrar ville att deras barn skulle byta skola. Men när Kronan öppnade efter höstlovet var det också flera som gav uttryck för att de längtat efter att få komma tillbaka, att de hade förtroende för personalen och att de trodde att skolan skulle kunna bli en trygg plats igen.
De personer som fört kommunens talan, exempelvis skolchefen Birgitta Lindström Sundefors och skolområdeschefen Birgitta Lundskog, verkar vara kloka personer som tar både behoven och oron på allvar. De måste ha jobbat otroligt hårt för att ge lärare och elever förutsättningar att komma tillbaka. Och nu bär lärarna det stora ansvaret på sina axlar – att få eleverna att känna tillit och trygghet igen, och få skolan att åter bli en fungerande plats för att lära och växa.
När Kronan öppnade igen var det med vakter utanför entrén. Korridorerna skulle hållas låsta under lektionstid och endast elever och behörig personal skulle släppas in. Reaktionerna på åtgärderna var positiva i Trollhättan och de ansvariga menade att det just nu är nödvändigt. Hur länge väktarna blir kvar är oklart. För som Birgitta Lundskog sa i ett nyhetsinslag: ”Det är väl inte så vi vill ha det egentligen.”
Jag har stor respekt för de ansvarigas beslut. När en sådan här katastrof inträffar är det svåra överväganden som måste göras, inte bara i Trollhättan. Jag har stor respekt också för de beslut om ökad säkerhet som fattats i exempelvis Skellefteå, Örebro, Visby och Borås, efter att hot om attacker riktats mot skolor där. Eller för de skolor där man sedan tidigare ansett det vara nödvändigt med kameror, lås och andra säkerhetsanordningar. Jag tror ingen rektor eller huvudman fattar ett sådant beslut med lätt hjärta, utan för att man anser sig tvungen och för att man bryr sig om sina elever.
Men samtidigt: Vi kan inte värna det öppna samhället och de demokratiska värderingarna som skolan vilar på genom att stänga dörrar, sätta upp gränser, bygga barriärer mellan skolan och världen utanför. På sikt – och jag säger på sikt – tror jag att säkerhetsvakter, metalldetektorer och inpasseringskontroller faktiskt kan ge en negativ effekt, att de skapar mer oro och mindre trygghet. Tyvärr kan vi inte helt skydda oss mot våld och terror – inte på allmän plats, inte på varuhus, inte på skolor – hur gärna vi än önskar att sådant aldrig kunde ske.
Så vad kanvi då göra? Konkret, i skolan, finns det några saker att fundera på. I UR-programmet Skolministeriet lyfter flera personer fram vikten av att det finns en beredskap, att vuxna på skolan är mentalt förberedda på att det faktiskt kan inträffa katastrofer och våldsdåd. Skolverket har ett stödmaterial som heter Väpnat våld i skolan, som togs fram efter att skolskjutningar hade skett i andra länder. Det kan vara en hjälp för att ta fram handlingsplaner och för att skaffa sig en mental förberedelse. Hugo Wester är undervisningsråd på Skolverket och han menar att även om man inte har så många yttre säkerhetsanordningar, så ska det inte vara fritt för vem som helst att vara i skolan när som helst. Han påpekar att skolan är en arbetsplats, inte en allmän plats. Det kan innebära att besökare anmäler sig i en reception när de kommer, att de har en namnlapp på sig, att det över huvud taget finns ett klimat som bygger på att man ser varandra och frågar vem en person är om man inte känner igen henne eller honom.
Hugo Wester är också en av flera som framhåller att arbetet för en trygg och säker skola även måste ske på ett helt annat plan, nämligen i skolans värdegrundsarbete och skolans demokratiska uppdrag. Det är det förebyggande, långsiktiga arbetet som måste vara grunden vi står på – i skolan och som samhälle.
Och så knyts frågan om elevernas trygghet ihop med de riktigt stora samhällsfrågorna. De som handlar om segregation och integration, om politiska strömningar i Sverige och Europa, om näthat och psykisk ohälsa hos unga vuxna (eller vem som helst). De som handlar om arbetslöshet och utanförskap, känslan av att inte få höra till, bidra eller ens bli sedd.
I Trollhättan handlar det först och främst om att bearbeta händelsen och att återta skolan och tryggheten i vardagen. Där kommer det under lång tid behövas beredskap för att ge olika former av stöd till både elever och lärare. Det är en stor utmaning i vilken situation som helst, och den blir extra stor när det finns elever med erfarenheter av riktigt svåra händelser som skedde innan de kom till Sverige. Som flydde hit för att inte bli dödade.
För skolor som inte måste ägna sig åt krishantering och återuppbyggande, gäller det som sagt att skaffa sig kunskap och beredskap. Och för alla lärare gäller det att stå upp för värdegrunden. Det är viktigare än någonsin. Ni är många som gör det och jag är övertygad om att just ert engagemang redan gjort nytta, även om det kanske inte känns så denna mörka höst.
Vad kan resten göra då, till exempel vi som sitter i våra trygga kontor framför våra datorer? Det blir trots allt extra tydligt, när något sådant här sker, att vi alla är delar av en helhet. Vi kan också värna demokratin och värdegrunden i vår vardag, på våra olika sätt.