Pasi Sahlberg har ägnat hela sitt yrkesliv åt att knuffa elever, lärare och hela skolsystem åt ett – som han tycker – bättre håll. Nu kan han påverka den svenska skolans framtid som expert i den nybildade Skolkommissionen.
Vi möts via Skype och varsin datorskärm. Pasi Sahlberg har morgon i amerikanska Cambridge, där han gör sitt tredje år som gästprofessor vid anrika Harvard University. Dagen därpå ska denne professor i pedagogik resa till Mexico City, och därefter ut på ett otal gästspel runt om i världen. Många vill kalla honom guru, själv föredrar han ”changemaker”.– Jag har börjat gilla det uttrycket. Många kollegor här kallar sig själva det, och egentligen är det väl vad alla lärare vill eller borde vara – möjliggörare?
Annars beskriver han sig som en ”typisk finländare” som gillar att vara med människor, men också värnar egen tid, en person som värdesätter hederlighet och rättvisa och är – och här lutar han sig ivrigt fram mot skärmen – mycket nyfiken.
– Jag trivs i nya situationer, där det inte finns några tydliga ramar för vad som ska hända eller hur man förväntas uppträda.
Genom åren har han arbetat som lärare (i matte och naturvetenskap) och lärarutbildare, därefter som forskare och nationell skolutvecklare och under de senaste 15 åren som föreläsare och rådgivare på ett internationellt plan.
Hans verkliga genombrott kom med boken Finnish lessons 2.0, publicerad på svenska 2012, där Pasi Sahlberg ger sin analys av det finska Pisa-undret. Flera av de viktigaste förklaringarna handlar om lärarkåren: lärarnas höga status och fria roll i Finland, samt deras lyckosamma motstånd mot olika varianter av ”new public management” i skolvärlden. Pasi Sahlberg pekar också på lärarnas obligatoriska utbildning i psykologi och specialpedagogik, liksom det faktum att uppåt hälften av de finländska eleverna får någon typ av extra stöd.
Den högt värderade lärarrollen har sin finländska historia. Efter självständigheten från Sverige, inbördeskriget, invasionen av Ryssland i Karelen och det såriga andra världskriget behövde Finland sina hjältar. Lärarna, som skulle fostra massorna i den tvåspråkiga staten, kallades ”nationens ljus”. Från grundskole-reformen på 1970-talet och framåt har den höga statusen – och därmed ett ”respektfullt förhållande” mellan makthavare och lärare – följt med. Pasi Sahlberg jämför med synen på läkare:
– Inga makthavare skulle våga sig på att införa nya medicinska reformer utan att lyssna till läkarnas åsikter. På samma sätt är det med den finska skolan. Det är därför lärarkåren har kunnat stå emot införande av fria skolval, friskolor, ett uppsjö tester av elevernas kunskaper och andra typer av kontrollsystem som har blivit så vanliga i andra västländer. Nu börjar det visserligen blåsa nya vindar även i Finland, exempelvis vill den nya regeringen införa nationella prov.
Samtidigt står dagens finländska lärare inför en uppgift som liknar den på 1950-talet, menar Pasi Sahlberg: att förena människor.
– Förändringarna i migrationen börjar märkas allt mer i Finland. Det gör skolan till en fantastisk och viktig plats, där samlas ju alla yngre människor i landet.
Ledorden för en möjliggörande lärare är ledarskap och empati, menar Pasi Sahlberg. Om skolan däremot fortsätter på den inslagna vägen – att överföra kunskap som eleverna i princip kan hitta själva på internet – kan lärarna lika gärna ersättas av robotar:
– Redan i dag kan robotar programmeras att svara på frågor eller föreläsa om Finlands självständighetskamp i 45 minuter. Det är därför vi måste vara så extra rädda om lärarna nu. Det finns inga som bättre kan hantera en öppen, lyhörd och till synes ostrukturerad situation än välutbildade och engagerade lärare.
Dagens arbetsmarknad har också behov av en annan typ av färdigheter, menar han. Det som gav tidigare generationer arbete – goda betyg och inpräntade kunskaper – efterfrågas inte längre. I dag söker arbetsgivare snarare folk som kan hantera en ständigt föränderlig värld och lösa de problem som uppstår, ofta tillsammans med andra och på flera olika språk.
– Det synsättet påverkar så klart också hur jag arbetar med mina studenter här på Harvard, säger Pasi Sahlberg. Som lärare måste jag ta upp eller bidra med saker som de inte kan få någon annanstans. Just nu får de bland annat studera det svenska skolsystemet. Vi har precis börjat, och ärligt talat vet jag inte riktigt vad som ska hända eller hur det ska bli, men kanske kan det generera intressanta tips och idéer till skolminister Gustav Fridolin?
För Pasi Sahlbergär skolan inte bara ett pedagogiskt tankesystem eller en fysisk kropp. Det betyder också ”hemma”. Han föddes 1959 i Oulu (Uleåborg) i Norra Österbotten, som äldst av tre syskon. Mamma var hemmafru, pappa studerade till lärare. Som nyutexaminerad blev pappan, bara 23 år gammal, rektor för en skola i samhället Pyhäsalmi längre söderut.
Den lille Pasi utforskade skolgården redan innan han själv uppnått skolåldern. När alla barn gått hem tog han sig an skolbyggnaden. Allra bäst gillade han det magiska kemiskåpet i ett av klassrummen. När han väl fått upp skåpet och lagt vantarna på ett antal spännande kemikalier satt han så med bultande hjärta, i en underbart ostörd ensamhet.
– Min mamma, som har sett mig resa och flytta till andra länder genom livet, kan fråga mig i dag: ”Tycker du att du hade en tråkig barndom?” Då svarar jag: ”Nej, tvärtom! Jag hade den bästa barndomen.” Dagar när jag är mitt i trafiken i New York, Singapore eller Buenos Aires kan jag tänka med värme på lugnet i Pyhäsalmi.
Efter att ha inlett skolåren som ”duktig” elev, avrundade Pasi Sahlberg gymnasiet som aktiv skolmotståndare. De enda lektionerna som lockade var naturvetenskap och matematik, i övrigt ägnade han sig åt att spela i band, spela basket och lära av livet.
– Om det inte hade varit för läraren i matematik vet jag inte om jag över huvud taget hade gått till skolan. Men erfarenheten från de där åren bidrog starkt till att jag senare valde att bli lärare. Som pedagog är det ju särskilt viktigt att känna med dem som inte ens vill vara där.
Självfallet har Pasi Sahlbergs analys av ”det finländska undret” haft sina kritiker. Ett argument är att den gamla hierarkiska, finländska skolkulturen hängde kvar ända in på sent 1990-tal, och att det därför snarare är en mer katederledd undervisning som skapat framgången – och att det är genomslaget av den nya pedagogiken som orsakat nedgången under senare år. Andra kritiska röster har påpekat att den finländska befolkningen länge varit alltför homogen och dessutom är ett alldeles för litet underlag för att dra några stora växlar på. Om det nu någonsin är möjligt att jämföra olika länders skolkulturer?
Professor Pasi Sahlberg tror – i princip – inte att de centrala prov i läsförståelse och matematik som används i dag ger en rättvis bild av en elevs kunskapsnivå, särskilt inte som proven ofta är av dålig kvalitet. Elever utvecklas bäst om de kan besparas konkurrens, som han skriver i Finnish lessons 2.0. Men hans inställning till Pisa-testerna är ambivalent: utan de positiva resultaten hade kanske även det finländska skolsystemet påtvingats andra och mer affärsbaserade lösningar.
Samtidigt riskerar goda resultat att leda till en enögd fixering vid att behålla toppnoteringen. Det är, menar han, en av orsakerna till att de finländska Pisa-resultaten har sjunkit på senare år.
– Flera länder har gjort Pisa-resultaten till ett mål i sig. Exempelvis deklarerade den förra danska regeringen att Danmark skulle platsa bland de fem bästa år 2020. Det är ju löjligt!
Sedan i våras har Pasi Sahlberg också en rent konkret möjlighet att påverka den framtida svenska skolan, som enda internationella expert i den nybildade Skolkommissionen. Första uppgiften för kommissionen är att presentera en samlad problembild av det nuvarande skolsystemet i ett delbetänkande till regeringen i januari 2017.
Pasi Sahlberg framhåller att han inte är någon expert på den svenska skolan:
– Det jag kan bidra med är att ställa frågor, och att återge lyckosamma exempel som jag har stött på genom åren. Och de kommer inte bara från Finland, jag har arbetat i så många olika länder genom åren.
Inte minst vill Pasi Sahlberg redan från start hjälpa medlemmarna i Skolkommissionen att tänka visionärt.
– Utan en gemensam vision är det svårt att komma fram till konkreta utbildningsmål. Som jag ser det finns det två vägar att gå: Antingen försöker man fixa det nuvarande systemet eller så kastar man upp allt i luften och skapar ett helt nytt system. För båda strategierna gäller det att utgå ifrån att större delen av elevernas kunskapsinhämtning sker utanför skolan. Så vad ska vi då ha skolan till? Och hur kan vi bäst utnyttja tiden när eleverna är där?