I förra numret av Pedagogiska magasinet (nr 3/15) landar ledaren i att det vore bra med ett kommunalt veto mot nya friskolor. Att en av Lärarförbundets tidningar argumenterar för det känns oväntat och svårförståeligt, både ur ett elev- och lärarperspektiv. Att låta kommunerna skapa lokala monopol genom att hindra etableringen av skolor med andra pedagogiska eller organisatoriska idéer, som till exempel Montessori eller Kunskapsskolan, kommer vare sig bidra till ökad kvalitet för eleverna eller bättre arbetssituation för lärarna.
Artikeln grundar sina slutsatser på en rapport från IFAU men utelämnar huvudpoängen i rapporten; nämligen att boendesegregationen är huvudskälet till den (internationellt sett) begränsade skolsegregationen i Sverige. Med tanke på att inkomstskillnaderna i Sverige ökat dramatiskt de senaste decennierna, liksom boendesegregationen, så är det inte konstigt att skol-segregationen också påverkats. Trots detta har Sverige ett av de mest likvärdiga skolsystemen inom OECD.
Ledaren gör också ett antal svepande påståenden, som att friskolor skulle plocka russinen ur kakan och sikta in sig på elever med bäst förutsättningar, utan att ha några faktiska belägg. I stället citerar man företrädare för Malmös styrande majoritet som ju är en part i målet. Malmö är dessutom en kommun som Lärarförbundet rankar på plats 216 i sin senaste skolkommunsrankning. Varför inte ta hänsyn till nationell statistik som visar att friskolorna generellt har högre andel elever med utländsk bakgrund, och dessutom når bättre resultat med alla grupper av elever?
Ledaren avslutas med påståendet att Sverige är den friaste skolmarknaden i världen. Då bortser man helt från att de allra flesta andra länder har en privat skolsektor för dem som har råd att betala. Det svenska systemet med skolpeng är unikt.
I Sverige har alla – oavsett föräldrarnas inkomst eller elevens förutsättningar – rätt att välja. Ett kommunalt veto är första steget mot att ta bort den rätten.
SVAR: Jag argumenterar inte för att förbjuda friskolor. Jag hävdar inte heller att det är så enkelt som att friskolorna generellt plockar ”russinen ur kakan”, utan citerar Anders Rubin (S) som beskriver situationen i Malmö. Oavsett vad man tycker om hans ordval, stöds hans uttalande åtminstone delvis av den färska rapport som vi skriver om på sidan 30 i detta nummer, som Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund och LO står bakom. Den totala bilden är att vårt skolvalssystem förstärker segregationen.
Studien säger också att 84,5 procent av friskolorna inte har några nyanlända elever.
När Fredrik Lindgren skriver att Sverige har ett av de mest likvärdiga systemen inom OECD vet jag inte var han hämtat den uppgiften. Tvärtom har ju exempelvis Andreas Schleicher, ansvarig för Pisa inom OECD, pekat på den minskade likvärdigheten som ett av problemen i den svenska skolan.
Men min huvudpoäng är att etableringen av friskolor bör regleras och att kommunerna bör få mer att säga till om. Där tycker Fredrik Lindgren och jag, inte oväntat, olika.