Skola och fritidshem har ett sedan länge trassligt förhållande och frågan om de två institutionernas relation är omdebatterad. Därför utgör antologin Fritidshemmet och skolan, det gemensamma uppdraget aktuell och relevant läsning.
Antologin utgår ifrån det uppdrag som skollag, läroplan och allmänna råd ger fritidshem och skola: att skapa bästa möjliga förutsättningar för alla elevers utveckling och lärande. Tillsammans lyfter bokens författare professionen och sätter fritidspedagogens professionella kunskap om barns lek och utveckling i fokus. De 17 texterna utgör en lättillgänglig blandning där tyngre teoretiska kapitel varvas med konkreta exempel från praktiken. Engagerade lärare och fritidspedagoger visar hur former för samarbete kan se ut inom områden som utomhuspedagogik, mediapedagogik, matematik, språkutveckling och social utveckling. Boken erbjuder också en verktygslåda för arbetslagens arbete med bland annat relationsarbete och aktionsforskning. Särskilt intressant är Anneli Hippinen Ahlgrens kapitel om miljön som redskap. Ämnet är lika viktigt som relevant, särskilt eftersom fritidsverksamhet traditionellt hysts in i skolans lokaler och verksamheten skett utifrån de regler som skol- och förskoleklassens miljö sätter upp.
Vackra ord från styrdokument omvandlas här till vetenskap, beprövad erfarenhet och konkreta metoder. Det är tydligt att boken har en visionär ansats. Hur skulle ett samarbete, som i dagsläget sällan genomförs, kunna se ut?
Att varje kapitel innehåller relevanta diskussionsfrågor samt förslag på vidare läsning gör antologin lämplig både för diskussioner i arbetslag och för lärarstudenter. Dock finns det ytterligare en personalkategori på vars skrivbord jag önskar att boken fick landa – skolledarens. Flera av författarna pekar på just vikten av ett tydligt ledarskap. Att skapa en fungerande organisation är ett ansvar som vilar på skolledaren.
Skolinspektionen konstaterar i rapporten Kvalitet i fritidshem (2010:3) att pedagogernas relation till barn i fritidshem tenderar att bli allt mer flyktiga, vilket leder till att fritidshemmets omsorgsuppdrag minimeras. Därför hade det varit intressant om just detta hade synliggjorts ännu mer. Det är tydligt att förändringar är nödvändiga för att den trassliga relationen mellan fritidshem och skola ska kunna utvecklas till ett fruktbart samarbete. Antologins texter skänker dock hopp om att vi i framtiden kommer att se skola och fritidshem som en helhet, där fritidspedagogens hela pedagogiska resurs tar till vara.