Hur kom världen till? Styr en gudomlig makt? Har naturen ett väsen? Vad innebär det att vara människa? Svaren på frågorna avgör vår världsbild och världsbilden är något betydligt större än vår egen tid. Den är en sammanfattning av kunskap och föreställningar vi ärvt av gångna generationer och den har i sin tur hämtat stoff från religion, riter, vetenskapliga upptäckter och nedärvda livserfarenheter beroende på livsvillkor.
Hur ska vi ens förstå vår egen närmsta omgivning, när historien bjuder på ett så enormt material? Vem är lilla jag i denna stora värld? Hur ska jag agera när jag ställs på prov? I Harper Lees roman Dödssynden från 1960 finns kanske några av svaren.
Trettonårige Scouts mor är död. Hon bor tillsammans med bror och pappa i småstaden Maycomb. Pappan, Attichus Finch, som är advokat, får i uppdrag att försvara Tom Robinson, en svart man, anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, Mayella Ewell. Det hjälper inte att Mayella Ewell är ”white trash”. Hon står ändå högt över den svarte Tom Robinson.
Anklagelsen var år 1930 lika med döden. Men Tom Robinson är tveklöst oskyldig. Den vita juryn förmår dock inte döma honom annat än skyldig.
Alla samhällen rangordnar sina medborgare. Människogallringen pågår hela tiden. Medvetet och omedvetet. Och den stora massan är alltid Atticus förment välmenande släkt och grannar. Och Tom Robinson är alltjämt vår piga, vår tjänare och dräng. Vi möter honom i olagliga städbolag och som arbetslösa fattiga i filmer som Två dagar en natt.
Atticus är undantagsmänniskan som går mot den allmänna opinionen. Han vet vad medmänsklighet är och han gör de svåra valen, trots stora risker. Samtidigt vägrar han döma sina grannar, kollegor som tar parti mot Tom Robinson. Till barnen säger han att det är viktigt att saken inte ska låta påverka deras inställning till grannar, släkt och byns invånare, ty de förmår inte mer, äger inte ett bättre vetande. I denna process uppenbaras hela vidden av småstadens dubbelmoral, skenhelighet och rasism.
Atticus försvarar en svart mot en vit i en tid då han själv riskerar att hängas på grund av sitt försvar. Det är samma ”Atticus” som gömde judar i sin källare under nazitiden i Tyskland. ”Atticus” är den stora hjälten, hen som vi alla önskar att vi vore, men som så få vågar vara när det väl kommer till kritan.
Var finns vår tids onda punkter?
Vem är vår tids Atticus?
Det kan inte vara vem som helst, ty Atticus går som sagt mot den kompakta opinionen. Och hjälten är den som trots svårigheter gör det som måste göras. Och hen måste vara den som samtidigt ser, förstår och sätter ord på när de ”goda medborgarna”, i våra nutida Maycomb-städer, omstöper ondska till förmån för falsk god ordning.
Atticus Finch vet att han går mot sin tid. Han vet att han är ansedd, bildad. Han är privilegierad på det sätt som placerar honom i stadens etiska avantgarde. Och han intar föredömligt sin roll i den.
Jag önskar att Atticus Finch vore alla präster, domare, påvar, presidenter i hela världen. Alla barns förälder. Lärare, poliser. Världen behöver onekligen otaliga Atticus Finch, kanske särskilt just nu.
Susanna Alakoski