Dags att syna tekniken?

Svensk skolmarknad svämmar i dag över av digital hård- och mjukvara. Det är svårt att hitta någon övergripande statistik för omsättningen, men enligt vissa bedömare ligger den på en till två miljarder kronor per år. I Sollentuna kommun har 84 procent av den totala budgeten för läromedel de senaste åren gått till inköp av datorer. För att bara nämna ett exempel.

Så, klart är att miljonerna rullar. Men vad finns det egentligen för övertygande bevis för att informations- och kommunikationstekniken (IKT) förbättrar lärandet? Är det ens en relevant fråga eller är digitaliseringen av skolan en oundviklig konsekvens av samhällsutvecklingen?

När det gäller den första frågan är svaret enkelt: Inga alls. OECD betonar att forskningsresultaten ”i bästa fall” är oklara. En analys av Pisa-resultaten ger vid handen att det inte går att se några förbättringar i läsning, matematik eller naturkunskap i de länder som har investerat mest i IKT. Tekniken har inte heller bidragit till att minska kunskapsklyftorna mellan olika elevgrupper.

I länder där det är vanligare än genomsnittet att eleverna använder internet på lektionerna har resultaten i läsning sjunkit mellan år 2000 och 2012. Justerat efter BNP och tidigare Pisaprestationer har länder som investerat mindre i digital utrustning förbättrat sina resultat snabbare än dem som investerat mer. Detta gäller även i digital kompetens. Eleverna i Korea och Shanghai är topplacerade i digital läsning och datorbaserad matematik samtidigt som bara 42 respektive 38 procent av eleverna uppger att de använder datorer i skolan.

Psykologiforskaren Pam A Mueller vid universitetet i Princeton har tillsammans med Daniel M Oppenheimer genomfört en studie som visar att studenter som tar anteckningar för hand lär sig mer jämfört med dem som använder datorer. Forskarnas tes är att anteckningar på dator leder till ett ytligare processande av informationen då dessa studenter tenderade att transkribera föreläsningarna ordagrant i stället för att bearbeta och omformulera informationen med egna ord.

I en studie från 2015 visade forskarna Louis-Philippe Beland och Richard Murphy vid London School of Economics att elevernas resultat ökar med i genomsnitt 6,4 procent om mobiltelefoner förbjuds i skolan. Det motsvarar en veckas studier per läsår.

Och störst är effekten för lågpresterande elever.

Både professor John Hattie och professor Sonia Livingstone har i forskningsöversikter gått igenom relationen mellan IKT och skolresultat med slutsatsen att det inte finns någon märkbar fördel med digitala verktyg i undervisningen. Enskilda studier påvisar positiva samband, men dessa är vanligen inte kvantitativt inriktade och effekterna är svåra att belägga statistiskt.

En ofta beskriven positiv effekt av digital teknik gäller ökad motivation hos eleverna. Samtidigt har vi i Sverige i dag en kull med tvååringar där 67 procent använder internet hemma. Hur länge kommer en teknik som är vardag för eleverna att fortsätta vara motivationshöjande i skolan?

Andra forskningsresultat visar att IKT kan vara gynnsamt i vissa specifikt avgränsade undervisningssituationer. I rapporten Students, Computers andLearning betonar OECD att det främst gäller när datorer följer samma principer som traditionell undervisning och ses som ett komplement snarare än som ett alternativ. Slutsatsen är att begränsad användning av datorer är bättre än ingen alls men att hög användning gör mer skada än nytta.

Daniel J Levitinär professor i neurovetenskap vid Montreals universitet. Han argumenterar för att så kallad multitasking är en illusion som gör att vi presterar sämre. Vi tror att vi gör flera saker samtidigt när vi egentligen bara skiftar mellan olika uppgifter, vilket leder till en ”kognitiv förlust” genom att det ökar hjärnans produktion av stresshormonerna kortisol och adrenalin, med oro, aggressioner och minskad impulskontroll som följd.

Den nedgång i kognitiv förmåga det innebär att bara veta att du har ett väntande oläst mejl i inkorgen är större än att vara påverkad av cannabis när du arbetar, hävdar Daniel J Levitin.

I höstas gav regeringen Skolverket i uppdrag att föreslå nationella IT-strategier ”som ska bidra till ökad måluppfyllelse och likvärdighet”. Ganska mycket begärt kan tyckas, med tanke på att IT-satsningar hittills varken ökat måluppfyllelsen eller likvärdigheten.

Inställningen har visserligen gällt alla regeringar sedan 1994, då den första IT-kommissionen med Carl Bildt i spetsen optimistiskt i titeln på sitt betänkande utropade Vingar åt människans förmåga. Med facit i hand ger metaforen knappast några högtflygande örnassociationer. Den senaste Digitaliseringskommissionen lade i alla fall in en brasklapp när den i titeln på sitt delbetänkande 2014 hoppades att ”en ljusnande framtid kan bli vår”.

En konsekvens av denna optimism har blivit att internet används 60 procent mer i svenska klassrum än genomsnittet i OECD och att Skolverket de senaste 20 åren haft ett stående uppdrag från politikerna att främja IKT-användandet. Vare sig det gynnar lärandet eller inte. Undervisningsrådet Peter Karlberg förklarar skälet till detta.

– Det kan ses som en form av medborgerlig utbildning. När i stort sett alla yrken har digitaliserats blir kunskap i dessa verktyg en naturlig del av den grundläggande utbildningen, även om det inte ger direkt positiva effekter för resultaten, säger han.

Enligt Skolverket kräver alltså dagens arbetsmarknad att eleverna får en medborgarutbildning i digital kompetens. Men vad ligger då i detta ganska konturlösa begrepp, kan det definieras?

Frågan går till Staffan Selander och Robert Ramberg. De om några borde veta. De är professorer vid Institutionen för data- och systemvetenskap på Stockholms universitet och har teknikstött lärande som specialitet.

– Man kan säga så här, säger Staffan Selander. Digital kompetens baseras på generiska kunskaper. Det vill säga att du har sådana baskunskaper om tekniken att du kan förstå vad som händer när den utvecklas åt olika håll.

Båda professorerna påpekar dock att denna artikels resonemang om sambandet mellan digital teknik och kunskapsresultat bygger på felaktiga premisser.

– Om man inför en ny teknik och testar kunskap på det gamla sättet, då är det givet att man kommer att prest­era sämre, säger Staffan Selander.

Han vill i stället vända på frågeställningen.

– Är skolan till för att utveckla elevernas kunnande eller deras skolkunskaper? Min uppfattning är att vi är för fokuserade på skolkunskaper.

Faktakunskaper kan vi i stället ha exempelvis mobiltelefoner till, anser professorerna, vilket öppnar upp för att annat kan läras ut till eleverna, som analytiska och kreativa färdigheter.

Robert Ramberg hävdar att frågan om den digitala teknikens vara eller icke vara är ointressant eftersom den bara har ett svar.

– En diskussion för eller emot leder ingenstans. Informationstekniken är så integrerad i varje liten del av vårt samhälle att en skola som stänger den ute skulle bli en väldigt konstig institution.

Men har de ingen förståelse för uppgivna lärare som får ägna lektionerna åt att tjata, stänga av mobiler eller dra igen datorlock?

– När jag gick i skolan läste jag i andra böcker när läraren inte såg. Var det ett problem? Nej, det var det inte, svarar Staffan Selander och fortsätter:

– Självklart är varje störningsmoment ett problem. Men det betyder inte att det är tekniken i sig som stör.

I stället är det klassrumsundervisningen som är problemet, enligt Staffan Selander. Den gamla skolan var bunden till rummets och tidens enhet. Med den nya tekniken behöver eleverna inte ens vara i klassrummet, vilket gör att lärare tappar i auktoritet och kontroll över kunskap och sociala aktiviteter. Men detta betyder inte i sig att läraren måste marginaliseras. Snarare är läraren än viktigare än tidigare om tekniken också används för att stötta lärararbetet, menar han.

– Lärare måste förstå sin roll i en ny tid. I framtiden kanske skolorna inte är inrättningar för undervisning utan för examination. Skolan behövs men den behöver inte se ut som den gör i dag.

Finns det då ingenting viktigt som riskerar att gå förlorat när den gamla skolan försvinner?

– Nej, tekniken är bara ytterligare ett verktyg för att stödja den lärandeaktivitet man vill genomföra. Om man väljer en funktionalitet som stödjer aktiviteten så tycker jag inte det, säger Robert Ramberg.

Det anser däremot Ulla Riis, professor i pedagogik vid Uppsala universitet.

– Skolans funktion som skapare och vårdare av ett socialt ”kitt”, av gemensamma erfarenheter för människor från olika samhällsgrupper och olika generationer, riskerar att gå förlorad om traditionell undervisning fasas ut, säger hon.

Ulla Riis har över 20 års erfarenhet av att utvärdera statliga satsningar på datorer och IKT i skolan. Hon hävdar att ett återkommande problem är att fokus alltid har legat på undervisning med tekniken på bekostnad av undervisning om tekniken, dess förutsättningar och konsekvenser.

– Under 1980- och 1990-talen satsades miljarder på datoranvändning i skolan. Förhoppningen var att lärarna med teknikens hjälp skulle experimentera sig fram till erfarenhet och ett systematiserande av dessa erfarenheter, vilket egentligen aldrig skedde.

Detta är enligt Ulla Riis ett klockrent exempel på ”teknologisk push”, att producenter, näringsliv och stat trycker ut teknik till en skola som inte har bett om den.

– Motsatsen är ”teknologisk pull”, vilket sannolikt hade varit en mer lyckosam strategi.

Hon menar att tekniken har haft en ”utträngande effekt” på det traditionella lärararbetet, vilket resulterat i att begrepp som undervisning i styrdokumenten fått ge vika för begrepp som lärande.

– På ytan ser detta bra, modernt och elevcentrerat ut. Men det har försvagat lärarrollen och tilltron till den. Risken finns att lärares arbete med att utveckla undervisningen villkoras till teknikanvändning.

Ulla Riis tror att den så kallade formalbildningstanken kan förklara delar av de överdrivna förväntningarna på teknikens betydelse för skolan. Fram till början av 1900-talet ansågs latinstudier vara en väg till formalbildning, alltså föreställningen att hjärnan kan ”tränas upp” och att intelligensen kan ”boostas”.

– Under större delen av 1900-talet har matematiken i mångas tankevärld haft ställning som formalbildningsämne. Med introduktionen av datorer i skolan uppstod föreställningen att datoranvändning är vår tids formalbildningsmöjlighet, säger Ulla Riis.

En dold läroplan med digitala verktyg som formalbildning är kanske just det som skaver med den inledningsvis citerade rubriken på Skolverkets sajt. Vid en genomläsning av artikeln framkommer nämligen att den intervjuade läraren inte alls skriver under på rubrikens slutsats:

”Dels menar hon att hon har jobbat för kort tid på detta sätt för att kunna se en tydligt dokumenterad utveckling, dels har hon inte genomfört någon organiserad utvärdering där hon stämt av och jämfört med undervisning utan de digitala verktygen.”

När läraren trevande blickar över den digitala oceanen har Skolverket redan avseglat med optimistjollen.