Konsten i temat: Christer Themptander

Om någon säger”slow food” så associerar konstnären Christer Themptander vidare till det han kallar ”slow thinking”. Om någon säger att vi måste ligga i framkant så kontrar han ofta med att vi även måste ligga i bakkant. Utan eftertanke kan vi gå miste om en hel del i livet, både vår kreativitet och vårt fria sökande, anser han. Det vill säga allt det som kan leda till nya uttryck och slutsatser.

– Min metod är att dröja kvar och försöka vara öppen för det oförutsedda, att hela tiden vrida och vända på saker och ting. Min arbetsprocess karaktäriseras av ett ständigt flöde av associationer där jag försöker skapa utrymme för slumpen, med målet att överraska mig själv, säger han.

Det framgår även i hans ateljé, med en inredning som vuxit fram steg för steg sedan 80-talet då han flyttade in. Det är som att befinna sig i en stor installation. De rödmålade väggarna är fullkomligt täckta av bilder och affischer. Här och var syns olika gamla föremål som människor har gjort sig av med. Ett rött durkslag har blivit en lampa och en pall har blivit en hund med en gammal cykelsadel till huvud. Rummet vibrerar av fantasi och upp-finningsrikedom.

– Jag använder mig av föremål som alla har en relation till, saker som är gjorda för ett specifikt användnings-område men som blir något helt annat när jag sätter ihop dem. På det sättet blir det något självständigt av det hela som bidrar med en ytterligare dimension. Förhoppningsvis leder det till att betraktaren börjar reflektera över sin egen verklighet, utifrån sina egna referenser.

Christer Themptanders årär uppdelat i två delar. På vintern plockar han fram sitt politiska jag och arbetar med mer politiska bilder, satiriska och underfundiga affischer och illustrationer med ett tydligt vänsterbudskap, vilka han slog igenom med på 60-talet. Och som än i dag sprids i både tidningar och konsthallar.

– På 60-talet var jag mer en renodlad kritiker men numera ser jag mig själv mer som en samhällskommentator, där budskapet är mer subtilt.

På sommarhalvåret ägnar han sig åt sina ”vildvuxna objekt”, som han föredrar att kalla dem. Då flyttar han till Bergslagen och går omkring och letar prylar som andra har gjort sig av med.

– På sommaren tänker jag på ett helt annat sätt, då är min konst mer poetisk, dubbelbottnad och personlig.

Ett av de första objekten han visar mig är en cirka tio centimeter hög klassisk skulptur av en smäcker naken man som demonstrerar sin styrka genom att sträcka upp en arm i luften likt en tyngdlyftare. Ursprungligen bar han nog på ett till synes tungt föremål, men i stället har Christer Themptander placerat en tops i en uppsträckt hand.

– Han liksom står där och tänker ”gud vad jag är stark”. Det blir en sorts kommentar till mansrollen samtidigt som topsen ger det hela ett smått absurt uttryck.

Arbetet med vardagsobjekt började på 80-talet då hans dotter vägrade borsta tänderna. Så pappa Christer började göra om tandborstarna på olika sätt tillsammans med dottern, allt för att inspirera till tandborstning.

– Jag kom på att man kunde värma upp dem för att göra dem böjliga och formbara. Två av tandborstarna hade tröttnat på att stå ensamma i varsitt glas så den ena hoppade över till den andra. Sedan vred jag ihop dem så de slingrade sig om varandra och så uppstod total förälskelse. Passion, säger han och ler.

Så småningom tröttnade dottern på tandborstarna men Christer Themp-tander laborerade vidare. Snart uppstod en lek med skalor. Tandborstarna fotograferades och bilderna förstorades upp.

– Då blev uttrycket ännu starkare. Det är intressant tycker jag, att storlek och skala kan förstärka och förändra vår uppfattning av något.

Christer Themptander fascineras ofta över barns fantasi där ett dörrhandtag kan förvandlas till en orm och där en slang kan bli en korv.

– Ju äldre vi blir desto mer bestämda blir saker. För min del handlar det mycket om att stanna kvar i den där totala fantasin. Tingen pratar till mig, det är inte jag som pratar med dem.