Cirklarna ger ringar på vattnet

Egentligen brukar inte de forskande lärarna på Globala gymnasiet träffas samtidigt. Det är praktiskt taget omöjligt, men i dag hade de några gemensamma saker att ta upp. Till slut sitter de på sina platser och verkar glada att se varandra. Resultatet är ändå tillfredsställande: sju av nio är på plats.

Många trådar finns att plocka upp sedan sist. Lisa Källermark Haya, som forskat i språkdidaktik, har träffat Skolforskningsinstitutet och delar med sig av informationen hon fick där. Finns det projektpengar att söka därifrån? Skulle Globala gymnasiet kunna räknas som en forskande miljö? I så fall skulle tvärvetenskaplighet vara grejen.

– Om vi pratar om var vi vill vara om fem år, så vill jag vara med i detta. Jag tänkte genast att här behöver de vår hjälp, säger Lisa Källermark Haya och ler.

Nästa punkt pådagordningen är SO-didaktikernas. Patrik Johansson, som forskat i historiedidaktik, berättar om en ny idé. De håller på att göra en SO-didaktisk tidskrift med artiklar som lärare och forskare har skrivit. Den ska vara ordentligt förankrad i både forskningen och klassrummet.

Han visar skisser på hur den kan se ut. Redan har de ett antal artiklar, skrivna av lärare som har deltagit i seminarieserien om interkulturell historieundervisning, som Patrik Johansson och Maria Johansson har lett. De diskuterar hur artiklarna ska utformas, hur tidningen skulle kunna finansieras och vilken språknivå man ska ha för att texterna ska bli tillgängliga. Det centrala med tidskriften är att lärare skriver för andra lärare, så att innehållet går att använda direkt i undervisningen. Det gillar Tammi Nadel, som forskar i svenskdidaktik.

– Det finns ett otroligt sug efter det, märker jag när jag föreläser, säger hon.

På Globala gymnasiet är det hela nio lärare som går eller har gått någon av forskarskolorna för lärare, och flera kollegor söker till hösten. Två av lärarna har fortsatt att forska och ett par till ska fortsätta efter sommaren. Fyra har lektorstjänster. Gemensamt för alla lärarna är att de har stannat kvar i undervisningen efter att de licentierat, vilket är ovanligt.

– Vi stannar kvar för att vi har varandra. Det är en miljö som sjuder av engagemang och intresse för forskningen, säger Thérèse Halvarson Britton, lektor i religionsdidaktik.

Själva skolbyggnadenär värd ett eget stycke. En känsla av luft, ljus och rymd möter en när man kommer in i Globala gymnasiet. Den vita funkisbyggnaden ritades 1936 av stjärnarkitekten Paul Hedqvist och är kulturminnesmärkt. Fönstren är stora, det är glasdörrar in till klassrummen och blanka, skinande golv. Här tar alla av sig skorna, som hemma. Transparens och öppenhet. Funktionalismens ljusa tro på framtiden, rationellt tänkande och problemlösning känns nära. Tillför lite värme och samarbete från 2010-talet så är vi hemma.

– I den här miljön är forskning och undervisning ett, säger Maria Johansson, lektor i historiedidaktik.

Miljön smittar av sig, säger de allesammans. Maria Johansson var först ut med att forska, tillsammans med Johan Sandahl. Sedan följde andra efter. Det spelade stor roll att licentianderna fick ett eget forskningsrum på skolan, bredvid personalrummet. Där delade de sina erfarenheter och där hängde kollegorna och pratade forskning.

– Allvarligt talat så tror jag att det var jätteviktigt, säger Thérèse Halvarson Britton.

Men att många lärare på skolan är intresserade av ämnesdidaktik beror inte bara på att det finns forskare på skolan. Skolans arbetssätt, där lärarna samarbetar i ämnesövergripande projekt, skapar i sig intresse för både didaktik och ämnesdidaktik. Det finns ingen risk för att ämnesdjupet försvinner när man jobbar ämnesövergripande, betonar Maria Johansson.

– Nej, det är tvärtom – det stärker ämnet. Varje ämnes bidrag blir tydligare, jag måste stå för mitt ämne och lära mig mer om det, säger hon.

Cecilia Dudas gör första året på sin licentiatavhandling i kemididaktik. Efter femton år som lärare ville hon ta chansen att fördjupa sig. Att flera andra lärare forskar hade absolut betydelse för att hon sökte till forskarskolan i naturvetenskapernas didaktik.

– Innan jag jobbade här hade jag kanske inte ens tänkt tanken, även om jag hade sett annonsen. Jag hade nog tänkt att det var för någon annan.

Under forskningstiden har den forskande läraren stöd och pepp från de andra deltagarna i forskarskolan. Den kritiska tiden kommer efteråt, när hen ska gå tillbaka till undervisningen. Många färdiga licentiater upplever att ingen efterfrågar deras nya kunskaper. En del försvinner därför från undervisningen – in i fortsatt forskning eller till andra uppdrag.

Det avgörande är hur läraren blir mottagen, på skolan, av skolledningen och av kommunen. Det är svårt för den som är ensam på sin skola eller i sin kommun. På Globala gymnasiet har lärarna kunnat stötta varandra.

Deras rektorer har varit uppmuntrande och stöttande, både den tidigare, Lars Benon, och den nuvarande, Pernilla Ericols. Hon betonar att det är mycket viktigt att de forskande lärarna vistas så mycket som möjligt på skolan. Hon råder sina rektorskollegor:

– Knyt dem till skolan, ge dem en arbetsplats och utrustning. Då bidrar de till andra lärares lärande och utvecklingen på skolan.

Då är chansen också större att forskarna stannar kvar i undervisningen. På Globala gymnasiet har det lyckats, dels för att lärarna själva väldigt starkt velat komma tillbaka till undervisningen, dels för att de alla varit flexibla. Pernilla Ericols tycker också att de var lite modiga som drog i gång seminarier för lärare i kommunen innan de ens visste om kommunen var med på tåget.

En del schemapyssel blir det förstås när lärare forskar, men värst är det nog för lärarkollegorna, menar Pernilla Ericols. De får en tyngre arbetsbörda när de ska ta emot alla vikarier som kommer in. Men det har uppvägts av att de känner att forskarna tillför mycket kompetens i det vardagliga arbetet.

– Känslan är att undervisningen ökar generellt i kompetens, säger hon.

Forskarna på Globala gymnasiet bidrar numera också till ämnesutvecklingen för kommunens lärare. Från början var intresset lågt från kommunen. Då utformade Maria Johansson, Patrik Johansson och några kollegor själva en ny nivå av professionsutveckling: forskningscirklar i form av seminarieserier i historiedidaktik för lärare på mellan- och högstadiet i Stockholm, med praktiska övningar och workshops. Det var ett erbjudande som kommunen inte kunde motstå. För tredje året i rad drivs nu de ämnesdidaktiska forskningscirklarna för lärare i kommunen. Cirkeln ”Doing History 1” har fått en fortsättning och nya seminarieserier har kommit till i religionsdidaktik och hållbar utveckling, förhoppningsvis snart också i språkdidaktik. Tillsammans driver lärarforskarna också bloggen ”SO-didaktik i centrum”.

– Seminarieserierna skulle aldrig ha kommit till om vi inte varit så många, säger Lisa Källermark Haya.

Lisa Källermark Haya forskade i spanskdidaktik och har varit klar i ett år. Nu vikarierar hon på en lektorstjänst. Även om hon är ensam om att ha språk, så känner hon stor samhörighet med de andra forskarna och tror att de ska kunna få in ett språkligt perspektiv i forskningscirklarna. Innan hon började forska var hon erfaren och duktig, enligt henne själv, men lite blasé. Hon kände att hon hade alla svar, men var inte så taggad.

– När jag kom tillbaka var jag taggad, men hade inga enkla svar på någonting! På något sätt har jag lärt mig ställa andra frågor i undervisningen, vilket gör det mer intressant.

På eftermiddagen tittar jag in i Thérèse Halvarson Brittons klassrum. Hon handleder treorna i deras gymnasiearbete.

– Här har jag börjat på en empiridel, men den känns inte alldeles rätt, säger en tjej.

– Vad har du för undersökningsfrågor, undrar Thérèse Halvarson Britton.

Med eleverna talar hon om transparens, reflexivitet och ett kulturrelativistiskt förhållningssätt. Treorna har varit på fältstudieresa och skriver nu febrilt på sina arbeten utifrån en etnografisk metod. Här har Thérèse Halvarson Britton direkt nytta av sin forskarutbildning.

– Jag kan mycket mer om metod nu. Jag är också bättre på att förmedla det till eleverna. Rent krasst har jag också blivit bättre på religionsdidaktik, säger hon.

Åtminstone en av ämneskollegorna har inspirerats av hennes forskning och söker nu själv till forskarskolan. Med henne har Thérèse Halvarson Britton jobbat nära för att utveckla religionsundervisningen. De har också gett seminarieserien ”Doing Religious Education” för mellan- och högstadielärare i Stockholm.

Det är bra att kunna växla mellan lärarblicken och forskarblicken i sin undervisning, påpekar Maria Johansson. Som lärare ser man ofta sig själv med utvärderande ögon och omprövar snabbt sin undervisning när något inte funkar.

– Man tänker om intuitivt. Men det är inte säkert att intuitionen stämmer. Med forskarblicken kan man kanske få syn på något man inte sett förut, säger Maria Johansson.

Det betyder inte att alla lärare måste forska. Men alla lärare borde nog ha ett prövande, forskande förhållningssätt, för att utveckla sin undervisning, menar hon.

De forskande lärarna på Globala gymnasiet har det på många sätt väl förspänt: de är många på samma skola, de jobbar i en storstad, med studiemotiverade elever.

Men vad säger ni till den som jobbar på en liten skola, i glesbygd till exempel?

– Jag vill snarare prata med lärarens chef och säga att chefen ska stötta, stötta, stötta, säger Lisa Källermark Haya.

– Vi var ju inte heller många från början, men sedan spred det sig som ringar på vattnet, säger Ulrik Holmberg, som forskar i historiedidaktik.

Patrik Johansson understryker att de började med få lärare och små projekt. Han råder läraren att försöka hitta positiva exempel i närområdet.

– Det gäller att skapa ett centrum att spinna runt, säger han.

– Forskarrummet bredvid personalrummet – det är så skolorna ska ha det! säger Ulrik Holmberg.