Ilska. Kärlek. Rädsla. Joanna Rubin Drangers böcker handlar ofta om starka känslor. Och om människans förakt för svaghet.
Jag vet inte någon som tecknar rädsla, glädje och ångestmoln på ett så träffande sätt som Joanna Rubin Dranger. När jag läste hennesFröken Livrädd och kärleken första gången skrattade jag så jag kiknade på den sida där huvudpersonen hittar ett trassligt nystan på sängen och utropar: ”Titta, det är trassel här!” Med liknande sammanlänkningar av en bokstavlig och en bildlig nivå bygger hon berättelser som ofta rör sig mellan grundläggande känslor och samhällets normer.
Förutom serietecknare och bildberättare är Joanna Rubin Dranger i dag också professor i illustration på Konstfack. De senaste åren har hon varit en viktig röst i den debatt om rasism i barnkulturen som startade 2012, när bland annat ett Tintin-album togs bort från barnbiblioteket på Kulturhuset i Stockholm. Vi träffas i hennes arbetsrum för ett samtal om de olika delarna i hennes arbete.
– När jag började tänka på vår intervju kändes det först avlägset att tala om mina tidiga bildberättelser. Men de står egentligen för samma sak som det jag gör nu. Jag föreläser mycket om bilders makt och hur vi läser bilder, och specifikt om rasstereotypa framställningar.
Sedan ett år tillbaka gör hon en bildskola på nätet, med korta artiklar som lyfter fram och diskuterar bilder utifrån ett samtida och historiskt normkritiskt perspektiv. De första delarna har handlat om framställningar av svarta, kommande artikelserier kommer fortsätta fokusera på stereotypa bilder av andra minoriteter. Responsen visar att frågan är aktuell, och i dag pågår snarlika debatter i Europa, USA, Australien och Japan.
– Debatterna från de senaste åren gjorde tydligt att det finns en stor kunskapsbrist när det gäller rasstereotypa bilder i Sverige. Jag vill visa att bilderna har en historia, en bakgrund. Före Förintelsen publicerades enorma mängder rasstereotypa bilder av judar. I dag är deras koppling till avhumanisering och mord tydlig.
Det folk glömmer bort, menar Joanna Rubin Dranger, är att det inte fanns en konsensus om att de här bilderna var problematiska då. Många tänker att de hade antisemitiska intentioner redan på den tiden. Men då sågs de som roliga, sanna.
Joanna Rubin Dranger understryker att vi lever i en kultur som är mer visuell än någonsin tidigare. Då blir också konkreta frågor om bildrättigheter och kommersiella intressen en viktig del när det gäller möjligheten till ett kritiskt samtal. På en utställning på Grafikens hus förra året ställde hon ut brev från en korrespondens med dem som äger rättigheterna till Tintin-serierna i Belgien. Hon hade tänkt visa en poster med utdrag från Bildskolan på utställningen, men fick avslag eftersom de inte tillåter att man publicerar några bilder från Tintin i samband med ordet ”kolonialism”.
– Och det är bilder ur ett album som specifikt handlar om kolonialism … Samma sak gäller för Disney, de är stenhårda med vilka sammanhang man får visa deras bilder i, men sprider själva bilderna till barn. Hur för vi kritiska samtal om bilder, när vi inte får visa bilderna? Det här är en av de mest angelägna samtidsfrågorna vi har.
Sin första barnbokArg! Nittiotalets argaste bok publicerade hon redan som tjugoåring 1989, tillsammans med Anna Karin Cullberg. Den handlar om varför man upplevs som så omöjlig och svår om man är arg. Om det som medieforskaren Ylva Habel senare kallat ”neutralitetsbegär” – vi ska vara så neutrala, vi får inte vara i affekt. Liknande reflektioner kring dominerande tankemönster i vår samtid återkommer i Joanna Rubin Drangers verk i olika former.
– Många uppfattade Fröken Livrädd och kärleken som enbart självbiografisk, men det var den inte. Den skrevs under samma tid som Fittstim och var delvis en reaktion på den boken och på en rad skribenter som repeterade idén att man skulle vara ensam och stark. Också huvudpersonen i Fröken Märkvärdig och karriärenär helt beroende av andra för sitt människovärde. Många av mina böcker handlar om det: vårt förakt för svaghet.
Askungens Syster och andra sedelärande berättelserbestår av tre olika versioner av Askungesagan. Joanna Rubin Dranger har tittat både på Disneys passiviserade Askunge – inget som händer är hennes initiativ – och bröderna Grimms hundra år äldre berättelse, där Askungen är ett starkt subjekt som gör motstånd och smiter ut på natten.
– Jag gjorde en version ur styvsystrarnas perspektiv. Jag har identifierat mig med dem sedan jag var liten. Det blev en konflikt förstås, redan ett pyttelitet barn förstår att man ska identifiera sig med den där blonda flickan som låter sig bli hunsad, och att man ska tycka att styvsystrarna är pinsamma och patetiska: de sjunger falskt och är fula och tror ändå att prinsen ska kunna bli kär i dem.