Svenska skolan präglas av otydlighet och prioriteringar som har väldigt lite med kunskapsutveckling att göra. Ofta tvingas den vara mer inriktad på att jaga kunder, än på vad eleverna faktiskt lär sig. Ur det perspektivet är Pisaresultatet ingen chock, skriver Anders Blomdahl.
Bottenresultaten i 2012års Pisa-undersökning har träffat Skol- och Medie-Sverige hårt i magen. Den omfattande resultatundersökningen underkänner ännu tydligare än förut det svenska skolsystemet, både om man jämför med tidigare årskullars resultat och med andra länders elevers prestationer. Alla ställer sig nu frågan: Hur kunde det bli så här? Skolverket sammanfattar i senaste Pisarapporten att orsakerna till de svenska resultatens försämring både kan hittas inom skolan och i andra samhällsförändringar, men man avslutar med att orsakerna i första hand bör sökas på systemnivå. Problem på systemnivå är jobbiga. Många kockar har händer i grytan och ännu fler har bidragit med ingredienser. Dessutom har kanske själva receptet visat sig ha brister i grunden – maträtten blir inte så god som man tänkt sig från början.
Svensk skola har under de senaste decennierna varit föremål för en veritabel reformhysteri. Svenska skolresultat låg i topp fram till början av det nya seklet och här har vi en förklaring till den svenska reformhysterin. Resultaten var ju så bra, så därför tog man dem för alltid givna. Förändringar gjordes av andra anledningar än att förbättra elevers kunskapsresultat. Här har vi ett svenskt kärnproblem.
I grannlandet Finland, vars skolsystem resultatmässigt fungerar betydligt bättre än det svenska, är inställningen motsatt. Den finske skolforskaren Pasi Sahlberg brukar hävda att en av framgångsfaktorerna är att det finska skolsystemet utvecklats långsamt och med eftertanke. Något man knappast kan säga om läget i Sverige. Kommunalisering, fritt skolval med en i vissa regioner explosionsartad friskoleexpansion och ett diffust målrelaterat betygssystem är exempel på reformer som förändrat skolan på systemnivå.
De målrelaterade styrdokumenten har varit och är fortfarande alldeles för öppna för tolkningar av lärare och ekonomiskt ansvariga huvudmän. Skolverksdokumenten väljer exempelvis att formulera att eleven i huvudsak ska utveckla en förmåga med viss anpassning. Tolkningssvårigheterna gör förstås att kunskapsmålen är svåra att utvärdera ur ett resultatperspektiv. Skalan inte bara glider, den flyter också. Följderna blir bristande likvärdighet och grundläggande prioriterings- och resurstilldelningsproblem i skolsystemet. Vid sidan av ett diffust målstyrningssystem har en uppsjö av direktiv, påbud och olika pedagogiska idéer, utan tillräcklig vetenskaplig förankring, spridits till skolledare och lärare via Skolverket, kommunala makthavare, lärarutbildare och en framväxande fortbildningsindustri, vilket förändrat klassrummens verksamhet. Förändringar har skett – men vilka förbättringar har åstadkommits? Inga, enligt senaste Pisarapporten.
En annan förklaring som förekommer glest i debatten är det systemfel som handlar om vad skolan säger sig prioritera och vad den de facto gör. Lokala skolorganisationer och deras företrädare har styrdokumentens mål som ledstjärna, men tvingas av verkligheten till andra prioriteringar än elevers kunskapsresultat, som Pisa mäter. Det fria skolvalet har satt djupa spår i skolans dagliga arbete. Med skolan som marknad kommer andra uppgifter i fokus, som exempelvis marknadsföring och kundnöjdhet. Eftersom elever med tillhörande vårdnadshavare är kunder gäller förstås – både för kommunala skolor och friskolor – att ha nöjda kunder och maximera kundantalet, vilket inte alltid är förenligt med högkvalitativa elevresultat i praktiken, för att uttrycka det milt. Som en konsekvens av marknadsskolan betraktas betyg som kvalitetsmätare i offentlig statistik och i media. Betyg har gått från att främst vara individuella kunskapskvitton till att vara konkurrens-medel på en skolmarknad. Därmed förlorar de förstås sitt värde. Betygs-inflationen är ett faktum, vilket är en konsekvens av marknadsanpassning, där elever, föräldrar, rektorer och lokala skolpolitiker har egna intressen av att elever får så höga betyg som möjligt. Eleven vill ”casha in” så mycket som möjligt av sin utbildning. Föräldrar vill självklart ha bästa möjliga betyg för sitt barn. Rektor samt andra skol-ansvariga vill ha optimal betygsstatistik för att få ett så starkt skolvarumärke som möjligt.
På andra sidan i betygsdramat finns lärarens professionalism och/eller idealism. Inget annat. Underkända betyg från en lärare innebär för lärarens del i bästa fall bara administrativt merarbete och i värsta fall obefintlig löneutveckling. Det är ingen lätt position för lärare, vilket kan förklara de ständiga krisropen från lärarnas fackliga organisationer. Skolans resultat har alltså i tilltagande grad kommit att handla om betyg. Men betygens värde har i nuvarande system eroderat och frikopplats från sin kärna – elevens kunskap och grundläggande färdigheter – förmågor som Pisaundersökningarna mäter, oberoende av betyg. Vem är intresserad av att mäta och ta ansvar för elevernas faktiska kunskaper?
Fyller vi grytan med följande ingredienser – otydliga styrdokument, ett perspektiv där elever och föräldrar ses som kunder och en ensidig betygsfixering med påföljande betygsinflation – får vi en gryta som varken smakar förmågor, färdigheter eller kunskaper. Pisaresultaten är för svenskt vidkommande kanske inte så överraskande trots allt, då vi har ett skolsystem som inte primärt har siktet inställt på elevers verkliga kunskapsresultat.