Att arbeta formativt handlar om att vara professionell i sin lärargärning, och har inget med kundanpassning att göra. Det skriver Bjarne Engström som svar på en artikel i förra numret av Pedagogiska magasinet.
Jag är först och främst pedagog, mitt uppdrag är att utveckla barn och ungdomar så mycket som möjligt i det ämne jag undervisar i, samtidigt som jag får dem att växa som människor i enlighet med läroplanens intentioner. Den relation jag vårdar med min elev är inte en kundrelation, den är mycket viktigare, större och djupare än så.
När jag själv gick i skolan kände jag mig ofta vilsen. Jag förstod sällan varför jag lärde mig saker och vilka målen var. Jag skötte mig, för jag visste att det förväntades av mig. Jag lärde mig, för att jag var en duktig pojke som ville göra min omgivning nöjd. Tänk om jag inte … Var hade jag varit då? Arbetar man formativt, inte bara i bedömningsarbetet utan fullt ut, så spelar faktorer som bakgrund och förväntningar hemifrån mindre roll. Det är i alla fall min erfarenhet.
En del i kritiken mot det formativa från Henrik Helmér ligger i att man som formativ lärare inte ska ge eleverna kritik, eftersom det gör att eleven upplever sig kränkt. Han är också kritisk till att man lägger undervisningen på den nivå som eleven befinner sig på samt att man förklarar för eleverna vad målen med undervisningen är. Henrik menar att det är att göra skolan kundanpassad.
Jag har svårt att se att någon lärare, formativ eller inte, bör ha som utgångspunkt i sin undervisning att feedback bör kränka, att undervisningen ska anpassas efter läraren och att de som är objektet för utvecklingen inte förstår vad de utvecklas mot. Jag hävdar att det inte är en fråga om att vara formativ eller inte, utan snarare om att följa skollag och läroplan eller inte.
Jag tror att mångas negativa inställning till det formativa handlar om missuppfattningar, misstolkningar och missförstånd. Hos somliga mer eller mindre medvetna sådana, eftersom motsatsen måste leda till en förändring. Exempelvis är inte ”two stars and a wish” en dogm utan mer ett riktmärke. Jag ger mina elever stjärnor och utvecklingsområden efter mognad och förmåga. Vissa får tre stjärnor, andra får fem utvecklingsområden.
För mig handlar det om att jag som pedagog måste vidga mitt uppdrag. Jag planerar efter vad gruppen och individerna behöver, i ämnet och som människor. Det kan vara så att de behöver träna på att skriva berättande texter (Lgr 11, s 225–226), men också att de behöver utveckla sin solidaritet med svaga och utsatta (Lgr 11, s 7).
Om jag är formativ så låter jag eleverna läsa noveller, utdrag ur romaner och reportage om människor från andra kulturer. Sedan får de öva på olika aspekter av en berättande text, ibland genom föreläsningar, rena skrivövningar eller kamratrespons. Till slut skriver de en egen berättande text. När de gjort det får de återkoppling på vad de gjort bra/utvecklat från förra gången. De får också veta vad de behöver/kan utveckla och hur det ska gå till. Om jag känner att det finns delar av skriven text som gruppen har haft svårt för så tar jag det i beaktning till nästa planering. Det kan vara så att de har haft svårt för de/dem, då övar vi det extra mycket när vi skriver faktatexter om några veckor. Det kan också handla om att jag märker att de inte utvecklat sin solidaritet med hbtq-personer nämnvärt, då gör jag det till en del av nästa moment som skulle kunna vara muntlig redovisning, eftersom det är ett kunskapsområde som de inte riktigt behärskar. Och så vidare.
Henrik Helmér har även fått för sig att jag inte heller kan ge eleverna ett F på en uppgift. Det är också ett missförstånd. Om de inte är godkända på uppgiften får de veta det, men de får också veta vad de behöver göra för att kunna bli godkända och vad jag kan göra för att hjälpa dem med det. Ett F säger inte så mycket om det inte sätts in i ett sammanhang. Det är då det påverkar elevernas självkänsla negativt. Ungefär som en lärare som får lägsta lönepåslaget år efter år utan att få veta varför och vad hen kan göra åt det.
Viljan till utvecklingär fundamental hos människan. Vissa av oss har den mer svåråtkomlig och kan behöva både morot och piska. Men utvecklas, det vill vi. Därför blir inte mina elever kränkta av formativ bedömning. De uppskattar den, kräver den, beklagar sig när jag inte ger den. De vill inte veta vilket betyg de fått, de vill veta vad de kan utveckla, för de vet att de i slutet av nian kommer att lyckas bättre om de fokuserar på utveckling i stället för betyg. Och nej, mina elever ser sig inte som kunder, de anser att jag har auktoritet och att jag är professionell. Kanske just för att jag är formativ.
Vad som verkligen är förvånande är att så få lärare har fattat det tricket.