I korta, verklighetsnära kapitel bjuder Körling generöst på erfarenheter och insikter i läraryrkets utmaningar.
Vad gör man när en elev i klassen plötsligt ställer sig upp på bänken mitt under högläsningen av en bok – och när den första impulsen är att sluta läsa, tillrättavisa eleven och inte återgå till läsningen förrän ordningen är återställd? När den inre rösten säger ”Hur skulle det gå om alla elever plötsligt står på borden?” eller ”Varför ska just han hela tiden få ta sig sådana friheter?”
Anne-Marie Körlings bok Läraren inom mig handlar om läraryrkets utmaningar. Titeln kan föra tankarna till en bok skriven av en pedagog som sedan första dagen i katedern brunnit av en iver att förmedla kunskaper inom sina ämnen; en pedagog med allt fokus på eleverna och deras lärandeprocess.
Men det är bara halva sanningen om Läraren inom mig, för Körling har minst lika mycket fokus på sig själv och det inre arbete som krävs för att lyckas – och våga misslyckas! – i den komplexa skolvardagen.
Läraren inom migär lättläst och lättillgänglig och samtidigt fri från lättköpta poänger. I korta, verklighetsnära kapitel bjuder Körling generöst på erfarenheter och insikter – och inte minst på egna misslyckanden och tvivel på sig själv. Hon sätter också ord på de känslor av förvirring, rädsla, ilska och skam som vi alla har känt när det inte gått som vi tänkt oss, och hon tydliggör vikten av att man som pedagog bekantar sig med dessa oönskade känslor. Det är först när man törs känna sina känslor som man kan klara att agera helt professionellt: ”Jag känner som en människa men måste och ska agera som en lärare.”
Det är många insiktsfulla röster som talar till oss i boken via Körling, både forskare och andra. Dylan Wiliam, Sven-Eric Liedman, Jonas Aspelin och Donald Winnicott är bara några av namnen som dyker upp och bidrar till att ge tyngd åt bokens budskap.
En återkommande tes är att allt som rör pedagogiskt arbete tar tid. Och reformerna kommer nu i en takt som riskerar att förta möjligheten till ett väl förankrat reformskifte, eftersom allt behöver stötas och blötas mellan oss och inom oss för att pusselbitarna ska falla på plats – ”professionell utveckling (…) har inget att göra med professionell uppdatering”, konstaterar Körling med ett citat från Dylan Wiliam.
Ett centralt tema är relationernas betydelse: ”lärarens relation till innehållet, elevernas relation till lärarens innehåll, lärarens relation till eleverna och elevernas relation till läraren”. Och, skulle jag vilja lägga till, lärarens relation till sig själv. För åter och åter igen belyser Körling hur viktigt det är att vi som lärare blickar in i oss själva och mognar i vårt förhållningssätt gentemot eleverna. Eller som hon formulerar det utifrån en aktuell avhandling om anknytning i förskolan: att vi som pedagoger förmår att vara ”en som är större, en som är klokare, en som är snällare”.
En viktig förmåga är att inte agera på första impulsen vid ett beteende som i förstone kan tyckas störande, utan att kunna ”stilla sig”, nyfiket följa en elevs agerande och tänka innan man agerar. Då kan man, som Körling gjorde, upptäcka att pojken som ställer sig på bänken inte har slutat lyssna eller tappat intresset, utan tvärtom upptäckt den höglästa textens koppling till en text på ett väggplakat, som han nu ivrigt pekar på. Och med några bekräftande ord från pedagogen kan den situation som höll på att förstöra lektionen bidra till att ytterligare ett ansikte i elevgruppen blir lugnt och tryggt – och bättre kvitto än så kan man knappast få på att undervisningen fungerar, skriver Körling.