Med bokstavligt sikte på målen

Onsdag är den enda av veckans dagar utan idrottslektion. På eftermiddagen blir fotbollskillarna rastlösa. ”De bara måste hoppa runt, kasta sig på varandra och på oss.”

De fem tjejerna i nian framhåller det som ett mått på hur bra det är för koncentrationen att ha en och en halv timmes träning mitt i skoldagen.

– Men blir inte ni också hoppiga?

Fem huvuden ruskas.

– Hur kommer det sig?

– För att vi är tjejer och de är killar, helt enkelt, säger Jasmine Nilsson Garip.

Skratt puttrar runt bordet.

– Men är de rastlösa killarna ett problem? frågar jag.

– Nej, säger tjejerna, det är bra stämning. Vi skojar med varandra, alla umgås på skolan.

– Fast det kan vara svårt att hinna ses efter skolan eftersom många bor långt ifrån varandra, säger Emma Weigang.

Hon ser glad ut i alla fall. Emma Weigang är en av de elever i Malmö idrottsgrundskola som troligen kommer att fortsätta med sin sport, innebandy, på idrottsgymnasium.

Liksom simhopparna bredvid henne tycker hon visserligen att det är krävande att träna både dagligen i skolan och flera gånger i veckan på fritiden, men det ger också fart åt skolarbetet.

– Vi som går här är tävlingsinriktade, säger hon och får medhåll av de andra tjejerna.

Någon av dem påpekar att de har så få lektioner under förmiddagen att de inte hinner tröttna. Vid klockan tio slipper eleverna ut ur klassrummet.

Halvelva ska alla ha bytt om till träningskläder, shorts, skridskor, simdräkt. De flesta beger sig till fotbollsplanen, resten delar upp sig och försvinner i olika stora grupper till is- eller simhallen, löparbanorna, tennisplanen.

Tränare från tolv olika idrottsföreningar, kontrakterade och arvoderade av Malmö kommun, inväntar ungdomarna för att leda idrottslektionerna. Det är bland annat med sikte på rekrytering som klubbarna ingått samarbetet, men på skoltid sker ingen gallring. Däremot kan särskilda talanger fångas upp under träningen på fritiden.

Richard Ohlqvist sitter på en stor pilatesboll på sitt rektorskontor.

– Eleverna ska ha en bra tid i högstadiet, säger han.

En god portion fotbollsintresse bidrog till att han och en kollega under 2000-talets första år ville pröva ett nytt koncept. Då var de båda lärare på Kirsebergsskolan i Malmö, där endast ungefär 70 procent av eleverna nådde målen.

– Vi tänkte att vi inte bara kunde fortsätta att göra på samma sätt, eftersom det inte blev någon förbättring, säger Richard Ohlqvist. Så vi startade klasser där vi hade fotboll på schemat.

Fotboll gick också som en röd tråd genom ämnesundervisningen. Det fick effekt, måluppfyllelsen ökade.

Det blev fröet till en helt ny kommunal skola. Under de tio år som gått sedan Richard Ohlqvist och kollegan startade Malmö idrottsgrundskola har den vuxit och utvidgats, både vad gäller antal och sammansättning av elever och av idrottsgrenar. Vid starten 2005 sökte nästan uteslutande fotbollsspelande killar till skolan, som ligger nära granne med stadion i Malmö, men i dag utgör flickor 40 procent av de cirka 230 eleverna.

De 78 sjuor som senast togs in genom arbetsprov i respektive idrott, kom från 48 olika skolor runt om i hela Skåne. Vid inträdet i skolan skannas elevernas ämneskunskaper. En tredjedel klarar inte testen i matte, svenska och engelska. Några kan knappt alfabetet.

I niornas klassrumär stämningen lugn och avvaktande denna morgon. Richard Ohlqvist stiger in och talar om att flera lärare är sjuka. Medan de inväntar vikarien passar rektorn på att berätta att skolan fått kritik. I samband med den så kallade kvalitetsdialogen, som grundskoleförvaltningen i Malmö genomför med alla skolor, noterades att eleverna inte har tillräckligt med inflytande i skolans verksamhet.

Richard Ohlqvist går fram och tillbaka framför vita tavlan medan han förklarar. Han får gehör från några elever som har synpunkter på provtillfällen och läxor.

– Ja, vi vill att ni ska medverka mer, säger rektorn.

Suzanna Borg, klassens mentor, stiger in. Hon blir dess vikarie i SO i dag.

– Någon som inte vet vad hen ska göra? frågar hon.

En viss brist på historieböcker ger upphov till några avbrott, men de flesta läser koncentrerat.

Niorna har något att svara upp mot. I kullen som gick ut före dem hade 96 procent av eleverna betyg i alla ämnen. Alla var behöriga till gymnasiet. Det är anmärkningsvärda siffror i det segregerade Malmö där många skolor ser svaga resultat.

Ett skäl till framgången i Malmö idrottsgrundskola skulle kunna vara blandningen av elever från medelklasshem i villaområden och elever från så kallade socioekonomiskt svaga områden.

– Här går elever från alla tänkbara miljöer i Skåne. De kanske aldrig skulle ha mötts om det inte vore för skolan, säger Richard Ohlqvist.

Det finns studier som visar att när elever med olika förutsättningar blandas så får alla bättre resultat. Det kallas för kamrateffekter.

Pedagogiska magasinets fotograf, André de Loisted, låter kameran vila en stund. Han nickar instämmande.

– Jag håller med, jag gick själv på en skola som var naturligt integrerad. Jag bodde i ett till hälften socioekonomiskt hårt belastat område i Lund. Vi hade ingen högstadieskola, och det var nästan tur, för vi fick åka buss till ett område där det bodde högutbildade familjer och gå i skola där. Lärarna tyckte att det var bra, för vi behövde dem och de behövde oss. Jag tror inte att jag hade haft så bra betyg om jag inte hade gått där och blivit inspirerad.

Fler faktorer än att Malmö idrottsgrundskola integrerar elever, bidrar till skolans framgång. Idrottsintresset är motivationshöjande, säger Richard Ohlqvist, och får på ett beundransvärt vis bollen han sitter på att hålla sig stilla.

Eleverna lägger gärna krut på skolarbetet för att inte missa sin träning. Den som ligger efter i något ämne får nämligen avstå från idrottslektionen och i stället ta igen det hen har missat.

I Malmö pågår en satsning för att förbättra måluppfyllelsen och likvärdigheten i och mellan kommunens skolor och förskolor. En av grundpelarna är ett utbyte av idéer och erfarenheter mellan skolledarna genom återkommande träffar, ledarforum.

Richard Ohlqvist lägger händerna i knät.

– Jag säger inte att alla ska starta profilskola, men det är vårt koncept.

Han vill inte slå sig för bröstet, men han har idéer som han vill förmedla.

När det inom satsningen blir hans tur att ”skugga” en kollega bland skolledarna, tänker han rikta in sig på att observera en grundbult i ledarskapet: bemötande, både av personal och elever.

– Det är oerhört viktigt hur de vardagliga mötena blir. Om en elev känner sig personligt bemött och tilltalad så tror jag att det bär in i klassrummet. Det får in eleverna på inlärningsfrekvensen.

Emma Weigang tar språng i sidled och växlar synbart ansträngningslöst till att springa baklänges. Klasskompisarna, liksom hon de flesta i svarta shorts och tröjor, följer smidigt varv på varv i innebandyhallen. När uppvärmningen som Emma Weigang lett på tränarens uppmaning är avslutad, ritar han hur övningen ska se ut på en whiteboard.

Gång på gång upprepar eleverna rusningen över planen med klubborna framför sig. Emma Weigang flåsar i pausen. ”Det går bra”, säger hon.

Ämnesläraren Suzanna Borg gläds över elevernas stora framsteg och över att de som deltar i idrottstävlingar på skoltid själva tar ansvar för att hinna med skolarbetet.

Och hon ser sin chans att motivera eleverna.

– När de stönar över att de måste öva på vilka prepositioner som styr ackusativobjekt, då kan jag säga, men ni accepterar ju att öva ett moment gång på gång i idrotten. Det är samma sak här, för att bli bra i språk så måste man repetera.

Suzanna Borg ler kärvt.

Hon fick tjänsten som lärare i tyska och svenska i konkurrens med uppåt tjugofem, trettio andra sökande.

Genom att attrahera lärare uppfyller Malmö idrottsgrundskola ännu ett kriterium för att nå goda resultat.

Alla skolans lärare är behöriga och personalomsättningen obefintlig.

Suzanna Borg har lång erfarenhet som lärare i den allt mer segregerade Kirsebergsskolan. En centralt belägen profilskola som Malmö idrottsgrundskola ger eleverna en helt annan grund för att lyckas, konstaterar hon.

Finns det någon nackdel?

Hon tänker efter.

– Nja, det skulle vara en viss prestationsångest inför idrotten. För tränarna toppar ju lagen, även om det inte sker någon utslagning under träningen på skoltid.

En framtid inom idrottsvärlden hägrar säkerligen för många elever. Nu gör den sig påtagligt påmind. Inpå knuten på de vita, platta skolbyggnaderna monteras avspärrningar inför fotbollsmatchen på Stadion där Malmö FF ska möta Real Madrid.

– Vi blir inhängnade som i en bunker, säger Richard Ohlqvist.

Han reflekterar över att fotboll på elitnivå blivit en alltmer orimlig värld där unga spelare utnyttjas och superstjärnorna köps och säljs för ofattbara summor. Han vill inte att skolan ska uppmuntra till en tillvaro i den världen.

– Men fördelarna med skolans koncept överväger, säger han.

Det är heller inte alltid eleven själv som drömmer om stjärnstatus.

– Ibland kan någon förälder vara alltför gåpåig. Vi är noga med att förklara vid antagningen att barnet självt måste vilja gå i den här skolan, annars brukar det inte fungera.

De elever jag pratar med verkar vara realister inför framtiden.

Simhopparen Josephine Malmgren Jensen kommer att fortsätta träna intensivt, men inte på elitnivå, och Jasmine Nilsson Garip vill fortsätta att utveckla sin simhoppserie, men väljer barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet.

Malmö idrottsgrundskola tycks inrymma en paradox. Eleverna utbildas i verksamheter som förutsätter konkurrens samtidigt som skolan arbetar för att utjämna skillnader mellan dem. Rektorn Richard Ohlqvist spanar ut i rummet innan han svarar på frågan om varför likvärdighet är viktigt.

– För att alla elever ska veta hur samhället ser ut och rustas väl inför det tuffa livet. De ska ha en god självbild och en god självkänsla.