Vilken rätt har vuxna att dokumentera barn i sociala medier? Och hur påverkar exponeringen barns självbild? Etiska dilemman, inte minst i förskola och skola, blir väl belysta i en ny antologi.
Små barn får i dag finna sig i att bli fotograferade, filmade och dokumenterade i sociala medier, från det att de slår upp ögonen på morgonen till dess att de lägger huvudet på kudden på kvällen. De nya möjligheterna att dokumentera barnens vardag innebär nya och svåra etiska överväganden. Behovet av att föra en diskussion kring etik om barn är stort, både för föräldrar, lärare och forskare.De sju kapitlen i antologin Den problematiska etiken – om barnsyn i forskning och praktik berör alla ämnet etik och barnsyn från olika infallsvinklar. Formatet och den smått filosofiska utmaning bokens kapitel erbjuder gör att antologins texter tål att läsas mer än en gång. För den som vill läsa vidare finns efter varje kapitel referenslistor som fungerar som tips på litteratur, artiklar och intressanta avhandlingar.
I förordet skriver bokens redaktörer, Birgitta Qvarsell, Catharina Hällström och Annika Wallin, att de tillsammans med flertalet av bokens övriga författare tidigare saknat litteratur som knyter samman etik med forskning och praktik där barn ingår. Att antologin blir ett bidrag till detta område råder det ingen tvekan om. Texterna är relevanta för alla som arbetar i verksamheter där de möter barn, såväl personal i förskola, fritidshem och skola som lärarstudenter. Gemensamt för alla texterna är att de problematiserar och ger exempel på etiska problem som kan uppstå i mötet mellan barn och vuxna. Ett exempel är Elizabeth Englundh som i kapitlet ”Solidaritet, välgörenhet och etiska dilemman” skriver om hur barn i fattigdom framställs i välgörenhetssyften och vilken barnsyn som präglar fenomenet. Denna bredd gör antologin intressant och tankeväckande även ur ett föräldraperspektiv.
Den barnsyn och den etik vi har som pedagoger är ingen privatsak, men givetvis påverkas den av personliga erfarenheter. Antologin är en utmärkt introduktion till vad frågor om etik i pedagogisk verksamhet och forskning kan innebära. Just mötet mellan forskningsvärlden och barns vardag sätts i ett intressant ljus i kapitlet ”Etiska reflektioner kring vuxnas dokumentation av barn” om etiska avväganden i forskning med och om barn. Med utgångspunkt i att barns identitet skapas utifrån återkoppling från vuxna och andra barn ställer Catharina Hellström den besvärliga frågan: hur inverkar vuxnas synlig-görande av barn på barns bild av sig själva?
Jag läser Hellströms kapitel på ett tåg mellan Varberg och Göteborg. På sätet bredvid mig sitter min vän som för första gången tillbringat en natt borta från sin ettåring. Hon vill sova, precis som vanligt. Jag vill prata, precis som vanligt. Utan att ta hänsyn till hennes sömnunderskott läser jag högt ur boken för henne, citat där barn själva berättar om hur de uppfattar vuxnas bilder på dem i sociala medier.
Vilken rätt har vi som föräldrar och vuxna att dokumentera barn i sociala medier? Hur påverkar detta barnens liv och framtid? Vi reflekterar en stund över vilken barnsyn vi skapar när vi dokumenterar barnens samtid och barndom, inte bara genom förskolans och skolans pedagogiska dokumentation, utan även på arenor som Instagram och Facebook. Vad berättas om barnen, och för vem? När min vän tar fram mobilen sneglar jag på hennes skärm och ser att hon öppnat Instagramappen och redigerar i inställningarna över vilka som kan se hennes bilder.
Boken sätter fingret på någonting som är lika delar obekvämt som intressant. När vi sätter etiken i fokus blir vi – lärare, forskare och föräldrar – varse våra egna tillkortakommanden och svårigheter.