Astrid Lindgren har sedan 1970-talet intresserat forskare. Ett återkommande tema är vad hon hämtat från sitt eget liv och sin egen läsning och (åter)använt i sitt konstnärskap. Lika vanligt är det med bredare motivstudier.
I antologin Nya läsningar av Astrid Lindgrens författarskap finns flera exempel som för vidare de här forskningstraditionerna. Forskarna skriver bland annat om tandhygien och tänder, Lindgren som förlagsredaktör och om möjligheten att en artist och hans dotter var förlaga till Pippi och hennes pappa. Ytterligare ett exempel är redovisningen av när och varför n-ordet försvann från Lindgrens texter.
Boken innehåller fjorton bidrag som är skrivna av tolv forskare. Gemensamt för de flesta av dem är att de är verksamma vid Linnéuniversitetet.
I det sista bidraget får läsaren följa hur tre lektorer, tillika lärarutbildare, tar sig an en ganska så okänd text av Astrid Lindgren, Draken med de röda ögonen. De beskriver flera konkreta metoder för att arbeta med skönlitterära texter och författarskap från förskolan till och med gymnasiet. Samtidigt bidrar de med ny kunskap om Lindgrens sätt att arbeta och om den aktuella texten.
Alla de andra inslagen i boken avslutas med frågor som ska hjälpa läsaren att använda forskningsresultaten i pedagogiska sammanhang. De flesta av artiklarna är välskrivna och ger nya bidrag till Lindgrenforskningen, om frågorna bidrar till bättre undervisning vill jag låta vara osagt.
Ambitionen att stärka barn- och ungdomslitteraturens ställning i skolan är mycket lovvärd. Det finns också anledning att fokusera på just Astrid Lindgren och hur författarskapet kan användas i olika skolformer.
Genom studier i Lindgrens arkiv vet jag att boken Bröderna Lejonhjärta användes av lärare runt om i Sverige under 1970-talet. De läste boken högt, lät eleverna läsa den, eller lyssna på bandinspelning med Lindgren själv. Eleverna ritade teckningar med motiv från boken och skrev fortsättningar. Många av de brev som skrevs till författaren av eleverna vittnar om att boken gav dem erfarenheter och insikter om gott och ont, livet och döden och om kampen för ett bättre liv, för att nämna några av de många olika saker som eleverna skrev om.
Både pojkar och flickor skrev till Astrid Lindgren när de var i skolan. Så ser det inte ut bland de brev till Lindgren som skrevs privat av barn. Resultatet visar att det är i skolan som pojkar ges möjlighet att ta del av skönlitteratur. Flickorna tycks, i alla fall på 1970-talet, ha nåtts av böcker även utanför skolan i högre grad än pojkarna.
Inget talar mot att även dagens lärare redan använder Lindgrens produktion i sin undervisning. Antologin kan därför ses som ytterligare ett verktyg för dem i ett redan pågående arbete.
Med tanke på hur lite tid som ägnas åt barnlitteratur på lärarutbildningen, frågar jag mig om antologin är användbar för andra än de lärare som redan har kunskap om litteratur som pedagogiskt verktyg.
Boken hade varit till nytta för betydligt fler lärare om där hade funnits en introduktion som svarade på frågor av slaget: Varför ska jag som lärare använda mig av skönlitteratur i min undervisning? Varför är just Astrid Lindgrens författarskap lämpligt och på vilka sätt kan jag göra?