Utelek – frälsning eller fara?

”Jag tror att det betyder väldigt mycket, … jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.”

Så svarade en pappa när jag intervjuade honom om vad han trodde att det betyder för barn att vistas i naturen. Hans svar illustrerar en syn på barn och natur som är vanlig bland såväl föräldrar och pedagoger, som människor i allmänhet i Sverige. Att barns lek i naturmiljöer är önskvärd och värdefull är något som tas för givet och inte närmare behöver motiveras.

Hur kommer det sig att vi har denna syn på natur som självklart positiv för barn och vilka föreställningar om barn och barndom hänger den samman med? Det var frågor som vi, en grupp forskare ledd av professor Gunilla Halldén, ville belysa inom projektet Naturen som symbol för den goda barndomen.

Genom att studera de idéhistoriska rötter som ligger till grund för sammankopplingen av barn och natur kan vi fördjupa förståelsen för vårt sätt att se på barn och natur i dag. Det tydliggör hur våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och skiftar mellan olika samhällen. En viktig influens är romantiken och den förändrade syn på naturen som den förde med sig.

Jean-Jacques Rousseau, som 1762 publicerade boken Émile eller om uppfostran, ansåg att en uppfostran nära naturen ger barn möjlighet att bli kloka medborgare. I boken beskriver han detaljerat hur gossen Emile ska uppfostras. Han ska bo på landet och lära sig genom sinnesförnimmelser och egna erfarenheter, företrädelsevis utomhus. Under 1800-talet utvecklades pedagogiska idéer som byggde vidare på Rousseaus budskap och romantikens föreställningar om att barn och natur hör ihop.

Den svenska förskolan, eller barnträdgården som den kallades från början, byggde på Friedrich Fröbels pedagogik. Han grundlade under 1800-talets första hälft den tyska Kindergarten, en pedagogisk verksamhet för små barn. I boken Människans fostran, som kom ut på tyska 1826, förespråkade han att barn skulle göra regelbundna besök i naturmiljöer och att de skulle få odla. Det viktigaste var inte att de lärde sig namnen på växter och djur, utan att de fick uppleva naturen med sina sinnen.

I de olika dokument som varit vägledande för den svenska förskolan har naturen en central plats. Boken Barnträdgården, med Stina Sandels och Maria Moberg som redaktörer, fungerade som en handledning för barnträdgårdsverksamheten. Boken speglar Fröbels idéer.

Ett kapitel om trädgårdsskötsel behandlar det stora värdet av att barn får delta i trädgårdsarbete och ta ansvar för djur. Ett annat kapitel handlar om intressecentrum, ett tematiskt arbetssätt. Bland de föreslagna ämnena finns parken, skogen och olika djur.

Även i senare styrdokument har naturen en viktig ställning, om än med annorlunda syften. I 1968 års barnstugeutredning ligger fokus på att barn ska ges möjlighet till naturvetenskapligt experimenterande och utforskande tillsammans med vuxna. I Pedagogiskt program för förskolan, som kom 1987, föreskrivs att barnen ska få lära sig om växter, djur, klimat och miljö.

I den läroplan som gäller för förskolan i dag, och som kom i sin första version 1998, läggs stor vikt vid miljöaspekter. Förskolan ska sträva efter att varje barn lär sig om olika kretslopp, om samband i naturen och om växter och djur. Barnen ska också ges möjligheter att förstå hur deras egna handlingar påverkar miljön.

Tendenserna, när det gäller barns naturkontakt, är motstridiga i dagens Sverige. Å ena sidan har intresset för utomhuspedagogik och vistelse i naturmiljöer ökat. Sedan mitten av 1980-talet har det, inom ramen för I Ur och Skur, startats omkring 200 förskolor och några skolor där barn och elever tillbringar en stor del av dagarna utomhus. En annan verksamhet som bedriver utomhuspedagogik är Naturskolan som fungerar som resurs för vanliga förskolor och skolor. Under samma period har universitet och högskolor, som en del av lärarutbildningarna, utvecklat kurser i utomhuspedagogik.

När det gäller förskola och skola har alltså möjligheterna att vistas i naturmiljö ökat, men när det gäller barnens fritid är tendensen den motsatta. Trots att de flesta vuxna i Sverige anser att det är hälsosamt och utvecklande för barn att vistas i naturmiljöer så visar statistik och forskning att barn vistas allt mindre utomhus på fritiden. Denna tendens gäller hela västvärlden.

Det finns många förklaringar till att det har blivit så, exempelvis att många stadsbarn har långt till grönområden, att det anses farligt för barn att leka utomhus utan vuxentillsyn samt att utelek har fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Varnande röster höjs för att barn ska berövas de möjligheter till fantasilek och rörelse som naturmiljöer erbjuder och att det ska leda till en torftigare barndom. I boken Ett år i ur och skur – utomhuspedagogik i förskolanredovisar jag några studier om effekter av att vistas i naturmiljöer. Forskningen visar att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Ett par amerikanska studier visar att barn med adhd hade färre symtom efter utomhusvistelser, särskilt i områden med naturinslag. Flera studier visar att vuxna som haft tillfälle att vistas i naturmiljö under barndomen blir mer miljömedvetna.

En del farhågor har en nostalgisk anstrykning. Den amerikanske författaren Richard Louv målar i boken Last child of the woods upp en bild av hur det var förr – lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade, byggde kojor och fiskade. En sådan romantisering av tidigare generationers barndomar är inte fruktbar. Det handlar om att hitta något som är gångbart i dag, inte att försöka få tillbaka en svunnen tid. Eftersom dagens barn tillbringar en stor del av sin tid i förskola och skola framstår det därför som en viktig uppgift att skapa möjligheter för barn att möta natur där.

Att hitta förhållningssätt som fungerar i dagens samhälle kräver reflektion. Vad vill vi att barnen ska få ut av att vistas i naturmiljöer? Som jag påpekade i inledningen är synen på naturen som god för barn en självklarhet för många i Sverige. Det betyder att många föräldrar och pedagoger inte klargör varför de tycker att det är positivt att vistas i naturmiljö eller hur vistelserna ska organiseras för att barn ska få ut det man vill uppnå.

Syftena med att vistas i naturmiljöer kan vara många och skiftande. I min studie i en förskola med utomhuspedagogik gjorde jag tolkningen att personalen konstruerar naturen på tre olika sätt: som ett klassrum där barn kan lära sig om natur, som ett hem där man kan göra samma saker som inomhus, till exempel att äta och sova, samt som en sagovärld där allt kan hända. Inom I Ur och Skur finns det utrymme för alla dessa konstruktioner, men på olika platser och vid olika tidpunkter. Verksamhetens mål är explicita och det finns strategier för att realisera dem.

I ”vanliga” förskolor är det troligt att målen är mindre genomtänkta och det finns en risk att pedagoger drar åt olika och kanske motstridiga håll. Det kan exempelvis vara svårt för barnen att skilja mellan fakta och fantasi om man blandar naturvetenskapliga aktiviteter med fantasiinslag där man förmänskligar djur.

En annan risk är att små barn inte får tillräcklig språklig stimulans om de vistas utomhus hela dagarna. Utomhus lär sig barn att benämna djur, växter och andra naturföremål, men det täcker bara en liten del av det ordförråd som de behöver lära sig. Inomhus använder pedagoger hela tiden föremål och bilder som de benämner för att ge barnen möjlighet att lära sig nya ord och begrepp. Om utomhusvistelsen kombineras med språkstimulerande aktiviteter inomhus elimineras denna risk.

Slutligen vill jag peka på att det inte går att ta för givet att allt det som anses som positivt sker automatiskt när barn vistas i naturmiljö. Det finns en risk att barnen leker samma lekar om igen och inte får ut så mycket av vistelsen. Även i den fria leken i naturmiljöer behöver barn lära sig vad man kan göra i olika slags miljöer.

På en lekplats ”talar” olika redskap till barnen och de vet vad de ska göra med gungan och klätterställningen. I en naturmiljö är det däremot inte lika självklart vad man kan göra.

Förr, när barn var ute på egen hand, lärde de sig av varandra. I dag behöver de vuxnas hjälp för att förstå hur det är möjligt att leka i en skogsdunge. Man kan förslagsvis börja med att hitta en ”egen” plats som gruppen besöker regelbundet. Det behöver inte vara en märkvärdig plats, men den måste vara lagom utmanande i förhållande till barnens åldrar. På platsen kan man sitta i ring och äta matsäck, visa barnen lekmöjligheter och ge dem tid för egen lek. Erfarenheterna från en sådan plats kan göra att barn lär sig uppskatta naturmiljöer, något som de kan ha glädje av både som barn och vuxna.