Förskolepedagogik som omsorg

Flera av de välrenommerade författarna till antologin Omsorg i en förskola på vetenskaplig grund uttrycker oro över att vår tids starka betoning på lärande osynliggör de små barnens behov av närhet och kärlek. Det går inte att skilja ut omsorgen från pedagogiken, slår Sven Persson och Lars H Gustafsson fast i sitt inledande bidrag. Gunilla Halldén lägger till: ”Omsorg handlar om att ta hand om, utan att ta makten över den som tas om hand; om att visa respekt för någon annan och erkänna den andras varande, snarare än att man utifrån definierar den andras behov.”

Ett rent undervisande förhållningssätt till förskolebarn krockar med denna nödvändiga respekt och riskerar att trampa på de unika behov, önskemål, förutsättningar och drivkrafter som varje barn har. Denna bok handlar om vad omsorg är, vilken roll den spelar för lärande och välbefinnande och hur den kan utövas.

Pedagogikprofessorn Sven Persson refererar i sin text till Max van Manens begrepp pedagogisk kärlek och hans tre teser:

Pedagogik är kärlek till och omsorg om barnet

Pedagogik är hopp för barnet

Pedagogik innebär ett ansvar för barnet

Den pedagogiska kärleken är en förutsättning för att de pedagogiska relationerna ska växa och sätter en grundton för den vuxnes professionella förhållande till barnet.

Ett återkommande namn i boken är den US-amerikanska utbildningsfilosofen Nel Noddings, som menar att omsorg är empati och kommunikation. Hon pratar bland annat om naturlig omsorg kontra etisk omsorg. När den naturliga omsorgen, den som kommer spontant, inte räcker till, måste vi kunna falla tillbaka på en etisk omsorg, alltså moraliska ståndpunkter som vi har format kring hur vi vill möta människor. Alla kan, och bör, träna sin förmåga att ge omsorg utifrån dessa etiska ställningstaganden.

Men denna bok är långtifrån bara filosofiskt inriktad. Den innehåller exempelvis också en genomgång av barnläkarprofessorn Hugo Lagercrantz av hur vår hjärna utvecklas och ett kapitel om anknytning och temperament av förskolläraren och forskaren Birthe Hagström. Många av bidragen är även mer praktiskt inriktade. Författarna vänder och vrider på verkliga situationer och ger exempel på vad man behöver ta hänsyn till och tänka på för att ge god omsorg. Det handlar om omsorg och måltider, om kvinnligt och manligt och hur vi ger olika omsorg utifrån föreställningar om barnets kön, och om kulturella skillnader och hur vi kan sluta betrakta världen genom ett raster av fördomar. Ett kapitel jag tycker mycket om är Barbro Bruces, där hon slår ett slag för varmpratets, alltså småpratets, viktiga funktion. Det är inte alltid vad som sägs som är det viktiga utan omsorgen som själva kommunikationen innebär. Tilltal, klang och tonläge hjälper till att signalera engagemang och inlevelse. Varmpratet är glädjefyllt och utan krav på prestation. Som pedagog läser man av och bekräftar, snarare än ställer frågor och kräver svar.

Kanske kan bokens budskap sammanfattas så här: en god förskollärare är en som ser hela barnet, som är medveten om sina fördomar och fallgropar, som vill barnet väl och som prövar och känner sig fram i sin relation till barnet. Pedagogikprofessorn Jonas Aspelin skriver i sitt bidrag: ”För att utbildning ska vara etiskt försvarbar måste barnen uppleva att de vuxna bryr sig om hela barnet och inte bara vad de lär sig och presterar. I en pedagogisk verksamhet som värdesätter omsorgsrelationer får barnet, som en inneboende del av aktiviteten, ett bejakande svar på frågan ’Bryr du dig om mig?’” Det är klokt och vackert formulerat, om omsorgens oerhört viktiga roll.