”Som mitt största nederlag betraktar jag skolreformens bittra öde.” Orden härrör från en av den svenska skolans mest kända arkitekter, Stellan Arvidson (1902–1997). Professorn i tyska, Birgitta Almgren, som utgivit flera böcker om svensk-tyska relationer har skrivit en sammansatt biografi över litteraturvetaren och skolpolitikern Stellan Arvidson och hans livsverk: Dröm och verklighet: Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken. På basis av omfattande källmaterial gör Almgren en kronologisk och tematisk genomgång av Arvidsons liv och kompletterar väsentligen bilden av såväl honom som sammanhangen kring 1960-talets stora skolreform.
Arvidson, sprungen ur borgerlig miljö i Vänersborg, blev som student i Lund en flammande socialist, Clartémedlem och vän med Tage Erlander. Han studerade den samhällskritiske svenske 1700-talsskalden Tomas Thorild, som verkade i Greifswald. Dit sökte sig vid början av 1930-talet även Arvidson men tvingades bort av nazisterna. Han trodde på ett socialistiskt samhälle som skulle ge alla frihet till kultur på hög nivå. När senare Erlander erbjöd honom att bli huvudsekreterare i 1946 års skolkommission fick han möjlighet att kombinera sina bildnings- och jämlikhetsideal och utövade stort inflytande över konstruktionen av grundskolan. Organisatoriskt uppfyllde denna hans önskemål men innehållsligt blev den en besvikelse för honom, som önskade ett kunskapsinnehåll minst i nivå med realskolans.
Under 1960-talet utvecklade Arvidson nära band till DDR-regimen och fick avbryta sin karriär som s-politiker. Han sökte tröst i DDR:s utbildningspolitik och återvände till Greifswald.
Almgren skriver: ”Clartés socialistiska fostransmål, inte minst på det kulturella området, återkom i DDR-regimens programskrifter om kulturens betydelse för den folkliga bildningen och konstens betydelse för att öka det socialistiska medvetandet.” Arvidson hyllades i DDR för ”att en socialistisk skolreform hade kunnat genomföras i det kapitalistiska Sverige”. Han försvarade alltid DDR-regimen och Berlinmuren. Dessvärre, för honom, fick denna idealstat sitt slut. Efter murens fall 1989 och den tyska återföreningen sörjde han DDR:s upplösning: ”Jag har förlorat det jag byggt mitt livs arbete på. Det är bara att konstatera nederlaget.” Således blev såväl skolreformen som förverkligandet av ett socialistiskt kulturellt och bildat samhälle en besvikelse.
Arvidson var en framstående litteraturvetare och Thorildexpert men det är som exempel på den mänskliga egenskapen att kombinera en stark idealism med rigiditet och tondövhet som han oftast nämns, såväl när det gäller skolreformen som synen på DDR. Birgitta
Almgrens mycket läsvärda bok ökar vår kunskap om tankeprocesserna under ytan. Med Thorilds kända devis från Uppsala universitet kan man om Arvidson hävda: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”